Han vandrade i mörkret, en lång, smal gestalt iklädd en svart läderrock som släpade i gruset. Det ljusbruna håret var långt och fladdrade lätt i den vinande höstvinden. Trots att det var mörka natt och det ända ljus som var närvarande var gatlyktornas orangea sken bar han ett par svarta solglasögon för att dölja sin blick. Den regnvåta parken var som beräknat folktom vid den här tiden på dygnet. Här skulle de mötas.

Han stannade genast upp när han nått parkens hjärta. En cirkulär mötesplats med kullerstensbeklädd mark, parkbänkar på sidorna och en stor fontän i form av en svan stoltserande i sin mitt. Han tog av sig en av sina svarta handskar och vidrörde marken omkring sig med ett rödglödande finger och formade en cirkel medans han mässade lågt. Tystnaden i parken avbröts plötsligt av ett väldigt dån när cirkeln var komplett, och en hög vägg utan blå flammor uppstod där han vidrört marken. En skyddande cirkel. Nu var han redo. Ingenting hans far hade att komma med skulle skrämma honom nu.

-Argentino, min son.

Den hesa, mullrande rösten som uppståt ur intet var honom alltför bekant.

-Fader, svarade han med så neutral röst han kunde förmå. Visa dig.

Ett rött ljus skärde våldsamt genom mörkret. En stor gestalt klev ut ur skenet. Mannen såg ut att vara i övre medelåldern med likblek, snarast blåtonad hy, kolsvart långt hår och pipskägg. Hans axlar var breda och musklerna svällde under hans mörkröda kostym. Mannen rätade till sin svarta slips, harklade sig och tog av sina svarta solglasögon. De smala ögonspringorna visade varken pupill eller ögonvita, endast svart tomhet.

''Min pappa'', tänkte Argentino bittert. ''Djävulen själv - bokstavligen. Och de dödliga klagar på sina släktingar....''

forts följer....