Den gamle Argentino svepte iväg med den varma kvällsvinden bort i natten, så fort att Argentino fick kämpa med hela sin kraft för att inte halka efter honom och tappa dem ur sikte. Hade han varit snabbare när han var yngre? Han hade ingen aning. Kanske var han bara lite ur gängorna efter att ha förts tillbaka i tiden. Han hoppades att han hade rätt i sin gamla förutfattning att endast människor blir segare och svagare med åldern.

Agnese skrek skräckslaget och kämpade förgäves för att komma loss ur den gamles grepp, men den höga farten kvävde hennes hesa skrik så att det endast togs för en svag viskning i vinden av de dödliga som de i rasande fart passerade. Självklart kunde de inte se dem heller. Som tur var.

Argentino jagade efter dem i vad som kändes som en evighet innan den gamle slutligen gav upp tanken på att lyckas fly ifrån honom och stannade hasigt upp på en brandt havsklippa mitt ute i ingenstans vid den Italienska kusten. Den kallt vita månen återkastade sitt sken mot havsvågorna och fiskmåsarnas skrin gen igenom den fuktiga, havsdoftande luften. Det luktade salt. Sjögräs. Argentino var för uppjagad av den vilda jakten för att hinna märka det.

Den gamle Argentino stod, flämtande av trötthet med väsande, demonisk röst och fortfarande omänskligt svart blick med Agnese, vit som ett spöke, hårt fasthållen under sin starka arm. Argentino stannade några meter framför honom. Blickade honom orädd mitt i ögonen. Med demoner var det viktigt att aldrig visa rädsla. Nu gällde det Agneses liv. Han hade en vag, otrevlig aning i sitt bakhuvud. Den gamle hade stannat här av en anledning. Kanske...., kanske planerade han att försöka kasta Agnese över klippan mot en säker död i havet. Det vore onekligen likt en demon att göra. Argentino var noga att aldrig släppa Agnese med blicken. Så mycket kunde hända på bara en sekund när det gällde hans gamla själv.... det visste han från sina minnen. Han funderade snabbt och beslöt att det bästa han kunde göra just då ar att försöka distrahera den gamle. Men med vad?

- Våga inte komma närmare, då dör den kristna slynan! väste den gamle med demonisk, ormliknande röst.

- Det säger du? svarade Argentino kallt.

- Vem är du egentligen, främling? väste den gamle igen. Varför är du efter mig? Har du blivit erbjuden ett pris för mitt huvud?

- Kanske man kan säga, svarade Argentino svalt och log ett snett leende.

- I så fall lovar jag dig det dubbla av vad du erbjudits, bara du ger upp din jakt på mig! väste den gamle.

Hans röst klingade falskt. Av minnet visste han också att hans gamla jag var en lögnare till tusen.

- Intressant...., ljög han för den gamle medans han scannade sitt sinne efter sätt att distrahera honom från Agnese.

plötsligt slogs han av en snilleblixt.

forts följer...

källa:  publicdomainpictures.ne ( if u want me to remove pic, let me know and i will)

bildkälla:amaleenison.com (if u want me to remove pic, let me know and i will)

Argentino sväljde sina rädslor och fattade kvickt mod. Nu var inte tid att vämjas. Han lät alla sina krafter samlas till en enda stor kraftpunkt i hans inre och överväldiga hans kropp. Med ens översköljdes hela han av ett hav av blåa flammor, så heta att de kunde ha varti hämtade från själva solen. Han såg med glädje hur hans forna själv återigen frös utav förvirring och överväldigande tvivel.

''Nu har jag dig!'' tänkte han segervisst.

Den forne Argentino hade något som andades tvivel skrivet över hela sitt bleka ansikte, men vägrade skrämmas iväg. Hans ögonvitor var fortfarande demoniskt svarta och han började snart att mässa demoniska besvärjelser och åkallade återigen den blåa flamman i sin vänstra hand.

- HAHA! Du är allt patetisk! hånade Argentino och stirrade honom självsäkert, hånande i ögonen. Den där patetiska lågan kan inte skada mej!!

Den forne Argentino fnös och hans anlete förvred sig i vrede. Med ett vredesfyllt vrål kastade han den blå flamman mot Argentino, som bara lät den förenas med den stora eldvägg han låtit skölja över hans kropp. Han förblev oskadad. Eld kunde inte skada eld. Hans gamle jag visste det inte, men han hade på 1800 talet lyckats finna nyckeln till att fullständigt tämja sin demoneld och bli ett med dess väldiga kraft. Och eld..... kan inte skada eld.

Den gamle Argentino skrek vanmäktigt av vrede, hans svarta ögon nu omringade av stora, pulserande svarta blodvener. Han såg inte mänsklig ut längre. Argentino skymtade bort mot den öppna väggen där Agnese stått och lyssnat och såg nöjt hur hon nu stod där med uppspärrade förskräckta ögon och blickade på den gamle Agentino. Nu visste hon. Hennes älskade var inte ens mänsklig. Han hade lyckats i sitt uppdrag. Nu återstod bara att fördriva den gamla Argentino bort härifrån så att han blev oskadliggjord för stunden. Att döda sitt forna själv vågade han inte, vad konsekvenserna skulle bli visste han ej... kanske skulle det leda till att han döda sig själv på kuppen. Då skulle han aldrig få slutföra de 7 uppdragen och rena sin själv från sin demoniska hälft.

Han skrattade roat åt den gamle Argentinos vanmakt. Han kunde se hur hans frätande demonblod fullkomligt kokade av ilska. Han hatade att förlora.

- Detta är inte över ännu! röt den gamle Argentino med demonisk, kall röst och svepte som en mörk skugga bort mot dörren.

Argentino hann känna segerns ljuva glädje ta över hans bröst innan han i sista sekunden såg hur hans gamla jag slet med sig den skrikande Agnese på sin flykt. Argentino lät genast sina blå flammor tona bort och förvandlade sig till en skugga och flög efter dom. Om han lät den gamle skada Agnese skulle allt det goda vara ogjort. Den gamle var ännu mer illsint än han trott.... inte ens när han klart förlorat ville han ge upp sitt pris.

'' Jag var värre än jag minns...'' tänkte Argentino bittert.

forts följer...

I sista sekunden hann Argentino avvärja den blå demonflamman och få den att vända mot väggen istället. Ett stort hål sprack upp i den gamla stenväggen, och på bara några sekunder var halva väggen randig av sprickor.

Den gamla Argentino flinade ondskefullt med hånande, vredgade ögon och reste sig upp från sin plats.

De gamla vännerna som han och Agnese tagit med sig till middagen glodde chockerat med uppspärrade munnar och rädsla i ögonen på de båda stridande.

- Så du är inte helt aningslös i alla fall, fräste den gamle Argentino hånfullt. Vem du nu änn är....

Han greppade tag i det gamla trädbordet de satt vid och kastade det, lätt som om det vore en dunkudde, bort mitt på restaurangens golv så att träflisorna flög i luften. De andra gästerna skrek och pratade chockat och steg upp från sina plaster, började försiktigt att avlägsna sig från platsen... av den blå flammans kraft de bevittnat och de två spöklikt lika männen verkade de ha fattat att detta inte var ett ''vanligt'' barslagsmål... de ville fort bort.

Den gamle Argentinos och Agneses vänner likaså.

Argentino var glad åt det men visste att kampen han nu skulle tvingas utstå mycket väl skulle kunna utradera allt det goda han hoppades att de oskyldigas flykt skulle avhejda.... hans gamla jag var inte lika brydd om civila människors liv och hade knappast skrupler. Om han fick veta att Argentino inte ville att nån annan skulle skadas så skulle han attackera dem enkom för det bara för att djävlas. Argentino fick inte visa sin svaghet. Han samlade sitt sinne och lät sitt ansikte förvandlas till det av en stel, okänslig staty.

- Vem jag är kan du aldrig gissa, sade Argentino stelt , sammanbitet med så mycket kyla i den silverflammande blicken han bara kunde förmå.

Han visste hur man skulle kuva demoner.

Han lät en blå, kall flamma likt den hans gamla jag kastat mot honom för en stund sedan men mycket större, hans krafter hade som tur var växt i styrka under århundradena, tona upp i sin hand och höll upp den växande flamman framför sin fiende och log snett, kallt.

- Jag känner till allt om ditt uppdrag, sade han sammanbitet. Jag.....  är här för att stoppa det. Ta dina orena takter och dra någon annanstans, du son av Lucifer! Jag har högre makter än du på min sida.

Den gamle Argentino frös till för en sekund. Den växande flamman i Argentinos hand hade gjort ett intryck. Hans gamla jag tvekade. Var denna fiende honom övermäktig? Efter någon sekund tog hans demonnatur dock honom över och han brast ut i ett rasande vrål och lät sina ögonvitor svartna av ilska.

Så det hade blivit som Argentino fruktat. De två var dömda att mäta sig i en duell trots allt.

forts följer...   

en tankeväckande video om att bli felplacerad i en särskola när man egentligen inte hör hemma där av en god vän till mig som jag vill dela med mej=)

har inte uppdaterat storyn på länge sorry har mkt med min pappas dödsbo nu, men det kommer

lev väl/jara3

http://www.youtube.com/watch?v=HYvo3CX7Ex0

* NÄSTA KVÄLL *

han och Agnese gjort upp natten innan hade Argentino förföljt henne och sitt gamla jag till ett värdshus där de skulle äta middag med vänner. Han skulle vänta tills Agnese gått med ursäkten att hon skulle pudra näsan och konfrontera sitt forna själv medans hon tjuvlyssnade bakom en öppen vägg bakom bordet där de alltid satt. Planen verkade vattentätt vid första anblick, men Argentino visste hur fort saker och ting kunde fallera när man handskades med demoner. Han var mycket osäker på hur hans gamla jag skulle reagera på konfrontationen, men glad skulle han troligen inte bli. Mest av allt fruktade han att det skulle urarta till en strid och eventuellt skada någon av gästerna. Hur som helst var det för sent att backa ur nu. Han måste avsluta detta uppdrag om han skulle ta sig någonvart överhuvudtaget.

Värdsuset dit han följde efter dem var av gammelitaliens stil, färgade medeltida glasrutor, snidade trädörr och karmar och väggarna ljusgul sten. Inomhus var det mörkt, upplyst endast av bivaxljus i plåtkronor i taket. Det doftade av mat, vin, vax och örter. Argentino märkte till sin förvåning att hans ögon nästan tårades vid instigandet i detta gamla minne från förr. Aldrig hade han trott att han skulle få uppleva detta tidevarv igen. Vågor av gamla minnesbilder och glömda känslor vällde upp inom honom. Han försökte att förtränga det och koncentrera sig på uppgiften. Han ställde sig bakom väggen vid bordet där Agnese och den gamle Argentino satt sig och börjat samtala med sina bekanta över ett glas vin och soppa. De småpratade artigt med varandra i kanske 10 minuter, innan Agnese steg upp och ursäktade sig till damrummet, som vid denna tidpunkt bara bestod utav ett gammaldags utedass utan ens en spegel. När hon gick passerade hon snabbt Argentino, och önskade honom tyst lycka till med en nick och ett vänligt leende. Han hade inte sett på henne på det viset förrut varken nu eller när han först träffat henne och begått henne de illdåd han nu försökte stoppa men det var onekligen någonting skört och tja, vackert med henne. Inte lika mycket som det han såg i Ylva men i alla fall. Han tog tillfället i akt och klev fram från väggens baksida och gick fram till bordet där hans gamla jag nu satt.

- God Afton, hälsade han artigt med hög, myndig stämma.

Han hade förväntat sej att hans gamla jag skulle spotta ut sitt vin av förvåning eller nåt liknande men istället så verkade han oberörd och log ett snett, illvilligt leende mot honom. Nästan som om..... han förväntat sig att han skulle komma. Attan. Agnese hade avslöjat honom. Han skulle ha förstått att hon var för snärjd i hans gamla jags nät för att kunna låta bli att berätta om sitt möte med hans ''tvillingbror'' och hans listiga plan för att ''avlöja'' honom.

- God kväll själv...., svarade hans gamla jag med en mörk underton i rösten. Vem du nu än är.

I ett svep kastade hans gamla jag ut en blå eld mot honom med sin vänstra hand och skrek en demonisk besvärjelse.

forts följer...

-Tvillingbror? upprepade Agnese misstänksamt och höjde ett ögonbryn. Argentino har aldrig sagt att han har några syskon...

- Jaså? sade Argentino och försökte låta självsäker. Ja, så är det i alla fall. Som du ser är vi exakt lika.

Agnese tog ett par steg närmare Argentino och granskade honom under det kalla månskenet.

- ...Ja, konstaterade hon till sist. Det är ni. Jag antar att ni talar sanning då. Men varför har han aldrig talat om för mig om er existens?

Argentino scannade snabbt hela sin hjärna i jakt på en bra förklaring. Tilslut harklade han sig och rätade självsäkert på ryggen.

-tyvärr, sade han myndigt. Så kommer jag och min bror inte överens längre.

Agnese gav honom en misstänksam blick.

-Varför, undrade hon genast och tog ett steg bakåt.

''Är hon rädd för mig nu också?,''undrade Argentino stressat. ''Jag måste skynda mej att få tillbaka hennes förtroende..''

- Låt oss säga att min bror betett sig på ett sätt som jag starkt har ifrågasatt och därmed fallit i hans onåd, svarade Argentino.

Han ansträngde sig för att låta så mild och harmlös på rösten som möjligt.

- Och vad skulle det möjligen kunna vara? undrade Agnese, fortfarande avvaktande emot sin älskades ''tvillingbror''.

- Det är därför jag kommit hit för att tala med dig, fortsatte han och blickade ned i marken. För att varna dig.

Agnese såg förvirrad ut.

-Varna mej?undrade hon.

-Ja, sa Argentino. Min broder har under de senaste åren haft ett antal adelsdamer likt dig själv som fästmöer, och alla har han bedragit och lämnat i sista stunden bara för att få tag i deras pengar. Tyvärr slösar han fort bort deras förmögenheter, och snart måste han söka efter en ny källa att ta ifrån. Du är hans senaste objekt.

Agnese rynkade förolämpat på näsan.

-vad är det du säger, människa?!skrek hon ursinnigt i den varma natten. Argentino är en god ung man, jag känner honom lika väl som mig själv! Aldrig att han skulle bedra någon på det viset du beskriver.

Han suckade inombords. Han skulle ha anat att hon inte skulle vilja tro på hans ord.

- Jag förstår hur du känner, suckade han. Jag hade en sådan tilltro på min bror för ett par år sedan. Nu vet jag bättre.

-Bevisa det då! utbrast Agnese med ilskan kvar i rösten. Bevisa att det du säger är sant!

- Det kan ordnas, svarade han lungt. Vi får sätta upp en fälla för honom där jag talar med honom om det han gjort utan att han vet att du lyssnar. Men lova att du inte säger till honom att jag är här, Agnese, då faller vår plan genast i kras...

Agnese nickade misstänksamt.

''Måtte detta gå nu,'' bad Argentino inom sig. ''Måtte detta gå...''

forts följer...

bildkälla/ pic source: pl.depositphotos.com (if you want me to remove pic , let me know and i  will.)

Argentino skyndade att använda sina demonkrafter för att göra sin skepnad osynlig. Han smög på tysta tår fram till paret och ställde sig bakom den tjocka eken och tjuvlyssnade. Då och då kikade han fram på sitt gamla själv som nu höll Agnese De luca i sina armar och kysste hennes bleka svanhals.

- Åh, älskade Agnese, sade den gamle Argentino självbelåtet. Snart så är vi man och hustru. Nästa fredag rider vi till Neapel och gifter oss. Jag har ordnat så att min farbror som är präst ska viga oss på direkten.

Agnese log milt.

- Jag är så lycklig att jag mötte dig, sa hon med dimmig blick fixerad på sin älskare.

- Jag med, ljög den gamle Argentino.

- Om jag inte träffat dig hade jag tvingats gifta mig och leva resten av livet i ett kärlekslöst äktenskap med den där rika bankmannen mina föräldrar lovat mig till, fortsatte Agnese. Vilket hemskt öde. Jag har bett till gud om en utväg och så kom du in i mitt liv! Du är svaret på mina böner....

Den gamle Argentino log snett.

Argentino rös in i benmärgen där han stod och lyssnade på dem bakom trädstammen. Så falsk han hade varit. Det samvete han mystiskt utvecklat på senare tid fick honom plötsligt att skämmas för sina forna handlingar, som tidigare inte rört honom i ryggen.

''Jag måste få Agnese ensam och tala om sanningen för henne,'' tänkte Argentino bestämt. ''Endast jag kan bevisa att mitt forna jag var en bedragare, ingen annan känner honom här...''

- Jag måste gå nu, älskade, sade Agnese plötsligt. Min far väntar på mig. Han får inte bli misstänksam.

-naturligtvis, sade den gamle Argentino och kysste Agneses hand. Han log samma falska leende som innan.

De två skiljdes åt efter en omfamning och Argentino bevittnade sitt gamla jag stiga upp på en svart häst och rida sin väg medans Agnese sakta vandrade tillbaka till borgen. Nu hade han sin chans. Han gjorde sig synlig igen och skyndade fram till Agnese.

-madame Agnese! ropade han i natten. Stanna är du god, jag måste prata med dig om något viktigt!

Agnese stannade vid åhöran av sin älskades röst och vände sig om.

-Argentino! Varför kom du tillbaka, är något fel?

Hon gav honom en undrande blick.

-Vilka underliga kläder du har på dig, sade hon. Varför har du bytt om?

Argentino tittade ned på sig själv och bannade att han glömt byta om till medeltidsklädsel. Hans långa svarta läderrock, svarta t-shirt och bikerjeans gav fel intryck.

- Jag är inte Argentino, sa Argentino. Inte den du känner i alla fall.

- Men hur...? frågade Agnese pafft. Du måtte narra mig.

- Öh..., jag är...hans bror. Tvillingbror, fick Argentino ur sig till svar utan att hinna tänka efter vad han skulle säga.

FORTS FÖLJER.....

Argentino ställde sig i mitten utav den magiska cirkeln i tornrummets mitt som han blivit ombedd och de båda änglarna ställde sig bakom och framför honom just utanför den.

- Låt ljuset verka i änglarnas namn! mässade Raphael och slöt innerligt sina mörka ögon. För denna själ tillbaka i tiden till den tidpunkt då han just börjat att förleda madame Agnese De Luca!

Ett starkt vitt ljus med inslag av regnbågsfärger, samma som omgett honom när han först mött Gabriel, omslöt Argentino där han stod och vaggade in honom i ett drömskt sinnestillstånd. Han kände det plötsligt som om ingen eller inget kunde uppröra honom och allt var väl i världen. På vad som kändes som bara några få sekunder tonade ljuset bort och han fann sig stå på en mörk borggård mitt i natten. Fästningen var byggd i tung, grå sten och beprydd med snidade träbjälkar av ek. På grässlätten utanför där han stod stod fanns massor av gamla storväxta träd och vilade oberört i den vinande varma nattvinden. Italien. Han kände mer än väl igen denna plats. Det var under ett av de här träden han och Agnese brukade mötas när han börjat uppvakta på henne.

Plötsligt hörde han en kvinnas fnitter ljuda i vinden. Han vände sig om och letade efter källan. Då såg han dem. Andan rann ur honom när han såg Agnese De Luca stå och tala med.... han själv.... under en utav de stora ekarna. De verkade i alla fall inte ha sett honom. Han svalde misstroende. Så de hade alltså inte skickat honom tillbaka i sin egen kropp. Det försvårade saker och ting.....

FORTS FÖLJER....