-Tvillingbror? upprepade Agnese misstänksamt och höjde ett ögonbryn. Argentino har aldrig sagt att han har några syskon...

- Jaså? sade Argentino och försökte låta självsäker. Ja, så är det i alla fall. Som du ser är vi exakt lika.

Agnese tog ett par steg närmare Argentino och granskade honom under det kalla månskenet.

- ...Ja, konstaterade hon till sist. Det är ni. Jag antar att ni talar sanning då. Men varför har han aldrig talat om för mig om er existens?

Argentino scannade snabbt hela sin hjärna i jakt på en bra förklaring. Tilslut harklade han sig och rätade självsäkert på ryggen.

-tyvärr, sade han myndigt. Så kommer jag och min bror inte överens längre.

Agnese gav honom en misstänksam blick.

-Varför, undrade hon genast och tog ett steg bakåt.

''Är hon rädd för mig nu också?,''undrade Argentino stressat. ''Jag måste skynda mej att få tillbaka hennes förtroende..''

- Låt oss säga att min bror betett sig på ett sätt som jag starkt har ifrågasatt och därmed fallit i hans onåd, svarade Argentino.

Han ansträngde sig för att låta så mild och harmlös på rösten som möjligt.

- Och vad skulle det möjligen kunna vara? undrade Agnese, fortfarande avvaktande emot sin älskades ''tvillingbror''.

- Det är därför jag kommit hit för att tala med dig, fortsatte han och blickade ned i marken. För att varna dig.

Agnese såg förvirrad ut.

-Varna mej?undrade hon.

-Ja, sa Argentino. Min broder har under de senaste åren haft ett antal adelsdamer likt dig själv som fästmöer, och alla har han bedragit och lämnat i sista stunden bara för att få tag i deras pengar. Tyvärr slösar han fort bort deras förmögenheter, och snart måste han söka efter en ny källa att ta ifrån. Du är hans senaste objekt.

Agnese rynkade förolämpat på näsan.

-vad är det du säger, människa?!skrek hon ursinnigt i den varma natten. Argentino är en god ung man, jag känner honom lika väl som mig själv! Aldrig att han skulle bedra någon på det viset du beskriver.

Han suckade inombords. Han skulle ha anat att hon inte skulle vilja tro på hans ord.

- Jag förstår hur du känner, suckade han. Jag hade en sådan tilltro på min bror för ett par år sedan. Nu vet jag bättre.

-Bevisa det då! utbrast Agnese med ilskan kvar i rösten. Bevisa att det du säger är sant!

- Det kan ordnas, svarade han lungt. Vi får sätta upp en fälla för honom där jag talar med honom om det han gjort utan att han vet att du lyssnar. Men lova att du inte säger till honom att jag är här, Agnese, då faller vår plan genast i kras...

Agnese nickade misstänksamt.

''Måtte detta gå nu,'' bad Argentino inom sig. ''Måtte detta gå...''

forts följer...

Argentino låg skakande på den kalla asfalten och kände hur hans faders förbannelse fullständigt överväldigade hans kropp. Hjälplösheten var total. Den ilande smärtan i hans kropp verkade tillta mer och mer och han kände att hans kropp verkade krympa och dra ihop sig.

''Vad i helvetets namn är det för något han har skickat på mig?'' tänkte Argentino panikslaget.

På ett plan ville han inte veta. Han skrek hjälplöst utav smärta när hans ryggrad spasmiskt böjde sig och kröktes i en halvmåneform utav den svarta flammans inkräktande energi.

Det sista han såg innan han förlorade sitt medvetande var att en pöl utav svart blod rann ut på den våta marken omkring honom. Han antog att blodet kom ifrån honom själv men kunde inte gissa ifrån vilken del eftersom att hela hans kropp var lika nedslagen av smärta.

* Nästa Morgon *
Det var gryning. Himlen var kallt grå och endast ett svagt ljus i horisonten avslöjade solens begynnande ankomst. Parken var fortfarande tyst och folktom så när som på en grupp skränande korpar som oroligt flaxade mellan de höstkala trädkronorna. Plötsligt kom dock dagens första människa. En smal, lång, ung kvinna i 30 årsåldern med rågblont vågigt hår och glasögon, skjutandes en liten pojke på kanske 12 månader med brunt, lockigt hår i en sliten, antagligen begagnad barnvagn. Kvinnan sjöng tyst en barnvisa för pojken som halvt om halvt sov. Kvinnan verkade inte ta någon notis av sin omgivning alls utan fokuserade endast på sin son när hon plötsligt tystnade då hon trampat i en mörkröd pöl. Blod? Hon tittade vilt omkring sig på marken och fann snart till sin stora förskräckelse den sargade kroppen av vad som verkade vara en hemlös, krokryggig gammal man liggandes i sitt eget blod. Hade han blivit misshandlad? Kvinnan bannade sig själv för att hon inte hade någon mobil att ringa myndigheterna med. Vad skulle hon göra? Hon bestämde sig för att ta modet till sig och närma sig mannen ensam.

Hon lämnade barnvagnen där hon stått och sprang fram till mannen och ruskade försiktigt på honom. Han verkade fullständigt medvetslös innan han plötsligt tittade upp på henne med förvirrade mörka ögon. Det smutsiga grå helskägget var drunket i blod.

- V-vem är du? frågade han skrämt. Var är jag?

-du är i Hilleviparken i västra Stockholm, svarade Kvinnan. Jag är Ylva. Jag fann dig här av en olyckshändelse på väg till min sons dagis. Vad har hänt med dig, har du blivit misshandlad? Jag tror vi måste tillkalla sjukvårdspersonal.

-Nej, NEJ! vrålade mannen plötsligt. Ingen Sjukvårdspersonal, snälla du!!

Ylva höjde ett ögonbryn, besvärad av mannens ovilja till hjälp.

-Vad ska jag göra då? frågade hon. Jag kan inte bara lämna dig kvar här, du verkar skadad.

-Ta mig med dig hem, sade mannen kvickt utan att ens ha hunnit tänka sig för. Låt mig bara vila lite på din soffa eller något ett par timmar och kanske ge mig nån smörgås och lite kaffe till livs så ska jag strax vara på benen igen och kunna ta vara på mig själv .

Så fort han uttalat orden ångrade han sig. Varför hade han sagt så?

Ylva tittade misstänksamt på honom. Kunde hon verkligen ta en okänd person, om dock skadad, till sin lägenhet? Varför var han så rädd för sjukhuspersonal? Hennes hjärta kände dock medlidande inför den medtagna, hjälplösa gamla mannen. Han som var så gammal och klen kunde väl inte göra henne nån skada? Kanske kunde hon låta honom vila upp sig och äta något hos sig som han önskade och låta honom gå vidare sedan? Om han vägrade åka till ett sjukhus så kunde det i alla fall ge honom lite omhändertagning.... Hon tvekade inom sig.

-....Låt gå då, svarade hon. Men om du inte mår bättre efter ett par timmar så kommer jag att ringa sjukhuset i alla fall, ok?

Mannen tittade förvånat på henne, som om han inte väntat sig att hon skulle säga ja. Han bara nickade tyst till svars.

forts följer....

- Argentino, fortsatte djävulen med myndig röst. Du vet i vilket ärende jag kommit. Du måste straffas för din olydnad.

Argentino suckade och tog av sig sina solglasögon. Ögonen som avslöjades var som en vanlig människans, förutom irisens lysande, silverstrålande färg. Det var så han hade fått sitt namn, Argentino, som betyder Silver på gammellatin. Om dagarna gick han oftast runt utan döljande glasögon, men om natten gav deras spöklika sken bort honom allt för lätt. De dödliga fick inte ana att de var i en demons närvaro.

- Jag hade hoppats du skulle ha lämnat det där bakom dig efter att ha funderat över det, suckade Argentino. Du misstolkade mina handlingar, det var inte menat som myteri jag bara ändrade planen du hade gett mig för att kunna slutföra uppdraget lättare.

Hans mörka fader fnös och blottade sina vassa, ruttna tänder i ett ogillande grin.

-Du lurar inte mig mer, din olydiga fähund, du har ignorerat mina order för sista gången, nu skall du straffas! väste han rasande mellan tänderna.

Argentino kunde se hur hans ilska verkade växa sig starkare för varje sekund. Nu började han att svettas. Kanske hade den skyddande cirkeln han kastat inte nog till beskydd den är gången....

Djävulen lugnade sig något för en sekund, rätade på ryggen och blickade överdådigt ned på sin son.

-Men ditt straff skall inte bli permanent, inte den här gången, fortsatte han. Men nästa gång.... då är det slut med dig för alltid. Jag tolererar inte myteri i de egna lederna och det vet du mycket väl om. Låt detta bli dig en....läxa.

Djävulen lät en svart, rykande flamma tona upp i sin vänstra hand och innan Argentino hunnit reagera slängde han den emot honom. Den gick rätt igenom den skyddande cirkeln. Argentino flämtade förskräckt och höll på att ramla bakåt när an kände hur den kalla flamman träffade honom och spred sitt svarta gift genom varje del utav hans väsen. Vad detta var visste han inte, men han blev kall i varje cell utan sin kropp vid tanken på vad det skulle kunna vara för förbannelse hans mörka fader nu hade bannat honom med....

Djävulen skrockade skadeglatt för sig själv och försvann bort i ett rött skimmer. Natten var åter mörk och tyst.

forts följer....

Han vandrade i mörkret, en lång, smal gestalt iklädd en svart läderrock som släpade i gruset. Det ljusbruna håret var långt och fladdrade lätt i den vinande höstvinden. Trots att det var mörka natt och det ända ljus som var närvarande var gatlyktornas orangea sken bar han ett par svarta solglasögon för att dölja sin blick. Den regnvåta parken var som beräknat folktom vid den här tiden på dygnet. Här skulle de mötas.

Han stannade genast upp när han nått parkens hjärta. En cirkulär mötesplats med kullerstensbeklädd mark, parkbänkar på sidorna och en stor fontän i form av en svan stoltserande i sin mitt. Han tog av sig en av sina svarta handskar och vidrörde marken omkring sig med ett rödglödande finger och formade en cirkel medans han mässade lågt. Tystnaden i parken avbröts plötsligt av ett väldigt dån när cirkeln var komplett, och en hög vägg utan blå flammor uppstod där han vidrört marken. En skyddande cirkel. Nu var han redo. Ingenting hans far hade att komma med skulle skrämma honom nu.

-Argentino, min son.

Den hesa, mullrande rösten som uppståt ur intet var honom alltför bekant.

-Fader, svarade han med så neutral röst han kunde förmå. Visa dig.

Ett rött ljus skärde våldsamt genom mörkret. En stor gestalt klev ut ur skenet. Mannen såg ut att vara i övre medelåldern med likblek, snarast blåtonad hy, kolsvart långt hår och pipskägg. Hans axlar var breda och musklerna svällde under hans mörkröda kostym. Mannen rätade till sin svarta slips, harklade sig och tog av sina svarta solglasögon. De smala ögonspringorna visade varken pupill eller ögonvita, endast svart tomhet.

''Min pappa'', tänkte Argentino bittert. ''Djävulen själv - bokstavligen. Och de dödliga klagar på sina släktingar....''

forts följer....