bildkälla:amaleenison.com (if u want me to remove pic, let me know and i will)

Argentino sväljde sina rädslor och fattade kvickt mod. Nu var inte tid att vämjas. Han lät alla sina krafter samlas till en enda stor kraftpunkt i hans inre och överväldiga hans kropp. Med ens översköljdes hela han av ett hav av blåa flammor, så heta att de kunde ha varti hämtade från själva solen. Han såg med glädje hur hans forna själv återigen frös utav förvirring och överväldigande tvivel.

''Nu har jag dig!'' tänkte han segervisst.

Den forne Argentino hade något som andades tvivel skrivet över hela sitt bleka ansikte, men vägrade skrämmas iväg. Hans ögonvitor var fortfarande demoniskt svarta och han började snart att mässa demoniska besvärjelser och åkallade återigen den blåa flamman i sin vänstra hand.

- HAHA! Du är allt patetisk! hånade Argentino och stirrade honom självsäkert, hånande i ögonen. Den där patetiska lågan kan inte skada mej!!

Den forne Argentino fnös och hans anlete förvred sig i vrede. Med ett vredesfyllt vrål kastade han den blå flamman mot Argentino, som bara lät den förenas med den stora eldvägg han låtit skölja över hans kropp. Han förblev oskadad. Eld kunde inte skada eld. Hans gamle jag visste det inte, men han hade på 1800 talet lyckats finna nyckeln till att fullständigt tämja sin demoneld och bli ett med dess väldiga kraft. Och eld..... kan inte skada eld.

Den gamle Argentino skrek vanmäktigt av vrede, hans svarta ögon nu omringade av stora, pulserande svarta blodvener. Han såg inte mänsklig ut längre. Argentino skymtade bort mot den öppna väggen där Agnese stått och lyssnat och såg nöjt hur hon nu stod där med uppspärrade förskräckta ögon och blickade på den gamle Agentino. Nu visste hon. Hennes älskade var inte ens mänsklig. Han hade lyckats i sitt uppdrag. Nu återstod bara att fördriva den gamla Argentino bort härifrån så att han blev oskadliggjord för stunden. Att döda sitt forna själv vågade han inte, vad konsekvenserna skulle bli visste han ej... kanske skulle det leda till att han döda sig själv på kuppen. Då skulle han aldrig få slutföra de 7 uppdragen och rena sin själv från sin demoniska hälft.

Han skrattade roat åt den gamle Argentinos vanmakt. Han kunde se hur hans frätande demonblod fullkomligt kokade av ilska. Han hatade att förlora.

- Detta är inte över ännu! röt den gamle Argentino med demonisk, kall röst och svepte som en mörk skugga bort mot dörren.

Argentino hann känna segerns ljuva glädje ta över hans bröst innan han i sista sekunden såg hur hans gamla jag slet med sig den skrikande Agnese på sin flykt. Argentino lät genast sina blå flammor tona bort och förvandlade sig till en skugga och flög efter dom. Om han lät den gamle skada Agnese skulle allt det goda vara ogjort. Den gamle var ännu mer illsint än han trott.... inte ens när han klart förlorat ville han ge upp sitt pris.

'' Jag var värre än jag minns...'' tänkte Argentino bittert.

forts följer...

I sista sekunden hann Argentino avvärja den blå demonflamman och få den att vända mot väggen istället. Ett stort hål sprack upp i den gamla stenväggen, och på bara några sekunder var halva väggen randig av sprickor.

Den gamla Argentino flinade ondskefullt med hånande, vredgade ögon och reste sig upp från sin plats.

De gamla vännerna som han och Agnese tagit med sig till middagen glodde chockerat med uppspärrade munnar och rädsla i ögonen på de båda stridande.

- Så du är inte helt aningslös i alla fall, fräste den gamle Argentino hånfullt. Vem du nu änn är....

Han greppade tag i det gamla trädbordet de satt vid och kastade det, lätt som om det vore en dunkudde, bort mitt på restaurangens golv så att träflisorna flög i luften. De andra gästerna skrek och pratade chockat och steg upp från sina plaster, började försiktigt att avlägsna sig från platsen... av den blå flammans kraft de bevittnat och de två spöklikt lika männen verkade de ha fattat att detta inte var ett ''vanligt'' barslagsmål... de ville fort bort.

Den gamle Argentinos och Agneses vänner likaså.

Argentino var glad åt det men visste att kampen han nu skulle tvingas utstå mycket väl skulle kunna utradera allt det goda han hoppades att de oskyldigas flykt skulle avhejda.... hans gamla jag var inte lika brydd om civila människors liv och hade knappast skrupler. Om han fick veta att Argentino inte ville att nån annan skulle skadas så skulle han attackera dem enkom för det bara för att djävlas. Argentino fick inte visa sin svaghet. Han samlade sitt sinne och lät sitt ansikte förvandlas till det av en stel, okänslig staty.

- Vem jag är kan du aldrig gissa, sade Argentino stelt , sammanbitet med så mycket kyla i den silverflammande blicken han bara kunde förmå.

Han visste hur man skulle kuva demoner.

Han lät en blå, kall flamma likt den hans gamla jag kastat mot honom för en stund sedan men mycket större, hans krafter hade som tur var växt i styrka under århundradena, tona upp i sin hand och höll upp den växande flamman framför sin fiende och log snett, kallt.

- Jag känner till allt om ditt uppdrag, sade han sammanbitet. Jag.....  är här för att stoppa det. Ta dina orena takter och dra någon annanstans, du son av Lucifer! Jag har högre makter än du på min sida.

Den gamle Argentino frös till för en sekund. Den växande flamman i Argentinos hand hade gjort ett intryck. Hans gamla jag tvekade. Var denna fiende honom övermäktig? Efter någon sekund tog hans demonnatur dock honom över och han brast ut i ett rasande vrål och lät sina ögonvitor svartna av ilska.

Så det hade blivit som Argentino fruktat. De två var dömda att mäta sig i en duell trots allt.

forts följer...