Innan han somnade i Ylvas soffa den kvällen, fann han sig betrakta henne tyst där hon satt i fåtöljen brevid och såg på TV. Hon hade varit så snäll emot honom. Få människor skulle vara villiga att släppa en nödställd in i deras hem och låta dem sova på deras soffa. Han hade onekligen haft tur i oturen att bli funnen utav henne. Vad skulle han ha gjort om hon i...nte hade dykt upp? Tankarna malde på i Argentinos huvud. Han bestämde sig för att söka upp någon av sina ''vänner'', vilket är ett illa beskrivande ord om förbundet mellan demoner dagen därpå och försöka få tillbaka sin gamla skepnad. Någon av alla de han kände med krafter skulle väl ändå vara villig att förvandla honom till sig själv igen med lite mottbetalning som morot - han satt ju trots allt på åratal utav insiderinformation om sin far och fler än en skulle säkert vilja ta del av den. En aspekt av problemet hade han dock inte funderat ut - hur skulle han göra med Ylva när han förvandlats tillbaka. Hon skulle säkert bli orolig om han bara försvann och aldrig mer syntes till.... Arentino ruskade på huvudet åt sig själv.

''Skärp dig,''tänkte han strängt. ''Du är ju ändå en demon - minns det. Du har aldrig brytt dig om människorna och deras känslor varför skulle du börja nu?.'' Han mindes alla de ''uppdrag'' hans fader skickat honom på under alla årens lopp. Han hade inte varit nådig mot människorna. Det var inte hans jobb. Aldrig hade han upplevt ånger eller medkänsla mot offren för sina handlingar, men nu, nu av alla tidpunkter hade han oförklarligt drabbats utav en för demoner inte passande känsla.

Han betraktade Ylva igen där hon satt i sin fåtölj. Hon hade kammat igenom sitt hår nu, det såg glansigt ut. Han insåg plötsligt att han fann något vackert med henne, även om hon kanske inte var en stereotypisk skönhet. Hennes bleka, porslinslika hy påminde honom lite om de förnäma adelsdamer under viktorianska epoken han haft att göra med under sina ''uppdrag'' i England under den tiden. En tung känsla spände över hans bröst. Han blev nästan lite varm i sitt så kallade ''hjärta'' när han såg på Ylva. (En demon har i själva verket inget sådant, utan deras svarta, för människorna frätande blod pumpas runt i deras fysiska skepnader av en pulserande, cancerliknande tumör som är kall som is och totalt okänslig för emotioner. )

Detta oroade honom. Hade detta med förbannelsen att göra, och skulle han återvända till det normala efter att den lyfts? En svag, ovälkommen aning befann sig i hans sinne. Var detta kärlek? Han hade inte upplevt det förut, det hörde inte till en demons existens. Lusta och begär fanns, men ömhet och kärlek gjorde det verkligen inte. Han hade dock bevittnat människosläktens känsloliv under alla sina turer till jorden och började onekligen känna igen endel symptom hos sig själv.

Detta fick inte ske. Om han av någon mystisk anledning plötsligt blivit sårbar för mänskliga svagheter så skulle det omöjliggöra hans fortsatta karriär som demon och djävulens avkomma. Hans fader skulle förgöra honom. Inga svaglingar fick lov att finnas i hans led. Han ville inte erkänna det för sig själv, men han var orolig för Ylvas skull också. Om hans far fick veta kanske även hon skulle råka illa ut....

''Jag får helt enkelt dra min kos imorron i alla fall, ''tänkte han bittert. '' Om jag avlägsnar mig från källan kanske känslorna dör.'' Han hoppades innerligt att han hade rätt.

''Om Ylva blir ledsen och orolig är det inte mitt problem,'' instruerade han sig själv i sinnet. ''Jag är en demon- kom ihåg det. Kom ihåg det.''

forts följer....

Hon hade haft ett helvete med att släpa mannen, även om han var liten och lätt, först förbi sonens dagis och sedan tillbaka hem till lägenheten trots att det var så nära. Han insisterade dock så envist på att slippa all sjukvård att hon inte kände hon hade mycket till val. Om hon lämnat kvar honom i parken skulle han bli ett lätt byte för de ungdomsgäng som ofta hängde där om dagarna när de egentligen borde vara i skolan. Hon hade lagt honom i sin soffa och bäddat om honom med ett par filtar och torkat av honom det värsta av smutset och blodet med våtservetter. Hon hade fått i honom en knäckemacka och en kopp hett kaffe innan han sjönk i en djup sömn. Ylva stod tyst brevid soffan och betraktade honom med hjärtat värkande av medkänsla.

''Stackars gamle man'', tänkte hon sorgset. ''Han måste leva ett hårt liv. Att vara hemlös kan inte vara lätt, speciellt inte nu för tiden.''

Mannen sov hårt i flera timmar, ända tills sena kvällen, och Ylva han både städa i lägenheten och ta en titt förbi arbetsförmedlingen och hämta hem sin son Loke innan han slutligen öppnade sina mörkbruna ögon och kämpade för att sätta sig upp i soffan. Det syntes att han hade ont.

- Hur mår du nu? frågade Ylva med mild röst. Hon satt på fotöljen brevid soffan och såg på Kvällsnyheterna medans hon slevade i sig en skål soppa. Hennes son hade redan lagt sig för kvällen.
-
Bättre, mumlade mannen omtumlat och blickade runt i hennes vardagsrum. Han verkade faktiskt lite piggare, men Ylva tvivlade på att det var en bra idé att släppa ut honom i den kalla natten.

- Vill du ha lite soppa? frågade hon och utan att ha fått ett svar skyndade hon iväg till köket och hämtade honom en skål.

Mannen log tacksamt när hon satte ned den rykande soppan framför honom.

-tack, sade han menande. Ylva log och satte sig i sin fotölj igen. De såg tysta på nyheterna och åt sin soppa innan Ylva återigen bröt tystnaden.

-Du får sova över den här natten med, sade hon bestämt. Det är väldigt kallt ute inatt och du är inte i kondition att fara ännu. Om du inte vill så får jag lov att ringa sjukvården.

- Nej, snälla, bad mannen genast. Hans mörka ögon verkade genast fyllas av skräck vid blotta nämnandet av myndigheter.

- Ok, så då sover du kvar över natten då? fortsatte Ylva. Imorron ska jag ringa kommunen och fråga om det finns något bra härbärge eller boende som kan ta in dig.

Mannen verkade lugna ned sig och mumlade något ohörbart medans han glodde ned i golvet.

-visst, visst, svarade han. Tack.

Ylva var nöjd med att ha fått sin vilja igenom och återgick till att titta på TV:n.

''Att det har kommit till det här,'' svor Argentino deprimerat inom sig. ''Jag - djävulens egen son - har förkastats och förvandlats till någon äcklig stackars hemlös gubbe bara för att jag inte lyder kära fars varje vink.'' Ilskan och hjälplösheten fullkomligt kokade inom honom. Han kände sig något tröstad av det faktum att hans far i alla fall hade sagt att det bara var en tillfällig bestraffning. - Men tillfällig? Vad betydde det för satan som levt i tusentals år? Ett år? Etthundra? Tusen? Argentino rös inombords vid tanken på att behöva vandra runt på jorden som en eländig gubbstackare i tusen år. Vad skulle han ta sig till? Han kunde inte acceptera detta fruktansvärda öde.
       Plötsligt flög en idé igenom hans hemsökta sinne. Han hade ju - kontakter.... Livet som djävulens son och allt det innebar hade betytt att han lärt känna både en och annan demon och andra varelser med magiska förmågor. Kanske skulle en av dem kunna hjälpa honom förvandlas tillbaka? Hans moder skulle säkerligen kunna det, men hon var noga undanstoppad av hans far någonstans i helvetets mörkaste hörn och troligen omöjlig att få tag i.
       Hans hjärta sjönk i bröstet vid tanken på sin älskade moder. Den enda han egentligen hade haft något känslomässigt band med under hela sitt långa liv. Hon var en gudinna, eller en före detta gudinna enligt hans fader ord, av grekisk börd. Artemis. Hon hade makt över jakten och skogen och som månens härskarinna hade hon det fördoldas krafter, där inräknat magin, i sina händer. Hans fader hade fångat in henne och tagit henne till sin egen då de gamla gudarna föll vid kristendomens intåg. Kyrkans resning hade ironiskt nog bidragit till att de mörka väsen som snyltande klängde sig fast vid den kristna trons energi också tilltog i styrka. Så även hans fader. Det var över tusen år sedan nu. Argentino hade fötts kort efteråt till följd av hans fars våldtäkt på hans moder.

Argentino suckade.
   

Det var inte ett lätt arv att leva med. Och trots allt hans fått stå ut med till följd av det och alla uppdrag och tjänster han sprungit åt sin far under årens lopp så såg han honom endast som en betydelselös oäkting bland de tusentals. Djävulens konkubiner var otaliga och hans moder var nu sedan länge bortglömd. Djävulen höll aldrig uppmärksamheten vid en enda kvinna speciellt länge, inte ens om hon var en underskön gudinna.

forts följer....

Argentino låg skakande på den kalla asfalten och kände hur hans faders förbannelse fullständigt överväldigade hans kropp. Hjälplösheten var total. Den ilande smärtan i hans kropp verkade tillta mer och mer och han kände att hans kropp verkade krympa och dra ihop sig.

''Vad i helvetets namn är det för något han har skickat på mig?'' tänkte Argentino panikslaget.

På ett plan ville han inte veta. Han skrek hjälplöst utav smärta när hans ryggrad spasmiskt böjde sig och kröktes i en halvmåneform utav den svarta flammans inkräktande energi.

Det sista han såg innan han förlorade sitt medvetande var att en pöl utav svart blod rann ut på den våta marken omkring honom. Han antog att blodet kom ifrån honom själv men kunde inte gissa ifrån vilken del eftersom att hela hans kropp var lika nedslagen av smärta.

* Nästa Morgon *
Det var gryning. Himlen var kallt grå och endast ett svagt ljus i horisonten avslöjade solens begynnande ankomst. Parken var fortfarande tyst och folktom så när som på en grupp skränande korpar som oroligt flaxade mellan de höstkala trädkronorna. Plötsligt kom dock dagens första människa. En smal, lång, ung kvinna i 30 årsåldern med rågblont vågigt hår och glasögon, skjutandes en liten pojke på kanske 12 månader med brunt, lockigt hår i en sliten, antagligen begagnad barnvagn. Kvinnan sjöng tyst en barnvisa för pojken som halvt om halvt sov. Kvinnan verkade inte ta någon notis av sin omgivning alls utan fokuserade endast på sin son när hon plötsligt tystnade då hon trampat i en mörkröd pöl. Blod? Hon tittade vilt omkring sig på marken och fann snart till sin stora förskräckelse den sargade kroppen av vad som verkade vara en hemlös, krokryggig gammal man liggandes i sitt eget blod. Hade han blivit misshandlad? Kvinnan bannade sig själv för att hon inte hade någon mobil att ringa myndigheterna med. Vad skulle hon göra? Hon bestämde sig för att ta modet till sig och närma sig mannen ensam.

Hon lämnade barnvagnen där hon stått och sprang fram till mannen och ruskade försiktigt på honom. Han verkade fullständigt medvetslös innan han plötsligt tittade upp på henne med förvirrade mörka ögon. Det smutsiga grå helskägget var drunket i blod.

- V-vem är du? frågade han skrämt. Var är jag?

-du är i Hilleviparken i västra Stockholm, svarade Kvinnan. Jag är Ylva. Jag fann dig här av en olyckshändelse på väg till min sons dagis. Vad har hänt med dig, har du blivit misshandlad? Jag tror vi måste tillkalla sjukvårdspersonal.

-Nej, NEJ! vrålade mannen plötsligt. Ingen Sjukvårdspersonal, snälla du!!

Ylva höjde ett ögonbryn, besvärad av mannens ovilja till hjälp.

-Vad ska jag göra då? frågade hon. Jag kan inte bara lämna dig kvar här, du verkar skadad.

-Ta mig med dig hem, sade mannen kvickt utan att ens ha hunnit tänka sig för. Låt mig bara vila lite på din soffa eller något ett par timmar och kanske ge mig nån smörgås och lite kaffe till livs så ska jag strax vara på benen igen och kunna ta vara på mig själv .

Så fort han uttalat orden ångrade han sig. Varför hade han sagt så?

Ylva tittade misstänksamt på honom. Kunde hon verkligen ta en okänd person, om dock skadad, till sin lägenhet? Varför var han så rädd för sjukhuspersonal? Hennes hjärta kände dock medlidande inför den medtagna, hjälplösa gamla mannen. Han som var så gammal och klen kunde väl inte göra henne nån skada? Kanske kunde hon låta honom vila upp sig och äta något hos sig som han önskade och låta honom gå vidare sedan? Om han vägrade åka till ett sjukhus så kunde det i alla fall ge honom lite omhändertagning.... Hon tvekade inom sig.

-....Låt gå då, svarade hon. Men om du inte mår bättre efter ett par timmar så kommer jag att ringa sjukhuset i alla fall, ok?

Mannen tittade förvånat på henne, som om han inte väntat sig att hon skulle säga ja. Han bara nickade tyst till svars.

forts följer....

- Argentino, fortsatte djävulen med myndig röst. Du vet i vilket ärende jag kommit. Du måste straffas för din olydnad.

Argentino suckade och tog av sig sina solglasögon. Ögonen som avslöjades var som en vanlig människans, förutom irisens lysande, silverstrålande färg. Det var så han hade fått sitt namn, Argentino, som betyder Silver på gammellatin. Om dagarna gick han oftast runt utan döljande glasögon, men om natten gav deras spöklika sken bort honom allt för lätt. De dödliga fick inte ana att de var i en demons närvaro.

- Jag hade hoppats du skulle ha lämnat det där bakom dig efter att ha funderat över det, suckade Argentino. Du misstolkade mina handlingar, det var inte menat som myteri jag bara ändrade planen du hade gett mig för att kunna slutföra uppdraget lättare.

Hans mörka fader fnös och blottade sina vassa, ruttna tänder i ett ogillande grin.

-Du lurar inte mig mer, din olydiga fähund, du har ignorerat mina order för sista gången, nu skall du straffas! väste han rasande mellan tänderna.

Argentino kunde se hur hans ilska verkade växa sig starkare för varje sekund. Nu började han att svettas. Kanske hade den skyddande cirkeln han kastat inte nog till beskydd den är gången....

Djävulen lugnade sig något för en sekund, rätade på ryggen och blickade överdådigt ned på sin son.

-Men ditt straff skall inte bli permanent, inte den här gången, fortsatte han. Men nästa gång.... då är det slut med dig för alltid. Jag tolererar inte myteri i de egna lederna och det vet du mycket väl om. Låt detta bli dig en....läxa.

Djävulen lät en svart, rykande flamma tona upp i sin vänstra hand och innan Argentino hunnit reagera slängde han den emot honom. Den gick rätt igenom den skyddande cirkeln. Argentino flämtade förskräckt och höll på att ramla bakåt när an kände hur den kalla flamman träffade honom och spred sitt svarta gift genom varje del utav hans väsen. Vad detta var visste han inte, men han blev kall i varje cell utan sin kropp vid tanken på vad det skulle kunna vara för förbannelse hans mörka fader nu hade bannat honom med....

Djävulen skrockade skadeglatt för sig själv och försvann bort i ett rött skimmer. Natten var åter mörk och tyst.

forts följer....

Han vandrade i mörkret, en lång, smal gestalt iklädd en svart läderrock som släpade i gruset. Det ljusbruna håret var långt och fladdrade lätt i den vinande höstvinden. Trots att det var mörka natt och det ända ljus som var närvarande var gatlyktornas orangea sken bar han ett par svarta solglasögon för att dölja sin blick. Den regnvåta parken var som beräknat folktom vid den här tiden på dygnet. Här skulle de mötas.

Han stannade genast upp när han nått parkens hjärta. En cirkulär mötesplats med kullerstensbeklädd mark, parkbänkar på sidorna och en stor fontän i form av en svan stoltserande i sin mitt. Han tog av sig en av sina svarta handskar och vidrörde marken omkring sig med ett rödglödande finger och formade en cirkel medans han mässade lågt. Tystnaden i parken avbröts plötsligt av ett väldigt dån när cirkeln var komplett, och en hög vägg utan blå flammor uppstod där han vidrört marken. En skyddande cirkel. Nu var han redo. Ingenting hans far hade att komma med skulle skrämma honom nu.

-Argentino, min son.

Den hesa, mullrande rösten som uppståt ur intet var honom alltför bekant.

-Fader, svarade han med så neutral röst han kunde förmå. Visa dig.

Ett rött ljus skärde våldsamt genom mörkret. En stor gestalt klev ut ur skenet. Mannen såg ut att vara i övre medelåldern med likblek, snarast blåtonad hy, kolsvart långt hår och pipskägg. Hans axlar var breda och musklerna svällde under hans mörkröda kostym. Mannen rätade till sin svarta slips, harklade sig och tog av sina svarta solglasögon. De smala ögonspringorna visade varken pupill eller ögonvita, endast svart tomhet.

''Min pappa'', tänkte Argentino bittert. ''Djävulen själv - bokstavligen. Och de dödliga klagar på sina släktingar....''

forts följer....