* tillängnat pappa *

Argentino kämpade för att återämta sig efter den fruktansvärda chocken. Eftersmaken av väktarpilens gift klingade sakta av i hans lemmar. Han fattade nya krafter och reste sig sakta upp på skakiga ben. Gabriel betraktade honom lungt och väntade tålmodigt på ett svar.

-Låt oss anta att du talar sanning, svarade Argentino med lätt darrande röst. Hur skulle min själ kunna räddas? Vad jag fått veta så har vi demonavkommor ingen riktig själ utan består bara utav komprimerad negativ energi som endast kan dödas genom att omvandla den till något helt neutraliserat och därmed ta livet av våra medvetanden.

- Det stämmer för rena demoner, svarade Gabriel. Du är endast halvdemon därför har du även en del utav en äkta själ inom dig.

Argentinos sinne var mörkt utav misstro. Han hade fortfarande en stark känsla av att han höll på att bli lurad. Allt som ängeln sade gick tvärs emot allt han hade fått veta under sin levnad. Å andra sidan hade han kanske inget att förlora på att alliera sig med änglarna nu när hans far säkerligen skulle förkasta honom när han och Waltos misslyckats med att dölja stölden av kraftstaven..... Funderingarna snurrade som en vild storm i hans huvud. Vad skulle han göra?

- Vi på himlens sida har uttformat en reningsritual för att rena sådana som du från sina onda sida och ta fram den sanna själen i dem, fortsatte Gabriel. Den består utav 7 goda uppdrag och har visat sig mycket effektiv. Om du går med på mitt erbjudande så ska vi börja med att låta dig utföra reningen och se om du kan räddas från din demoniska hälft.

- Jag antar att jag inte har något att förlora, svarade Argentino lågmält och stirrade frånvarande bort i intet.

Gabriel verkade nöjd med hans svar och log varmt.

''Jag kommer att få ångra det här'', muttrade Argentino inom sig.

FORTS FÖLJER...     

Väktarpilens frätande gift spred sig snabbt genom hans kropp och han bevittnade till sin förskräckelse hur samma glödande, svarta ljus som tagit Waltos av daga nu förtärde honom själv. Smärtan var outhärdlig. Det kändes som om varje cell i hans kropp frättes ned utav brännande syra. Han slöt hårt sina ögon och förberedde sig för slutet. Som demon hade han inte mycket vila att vänta efter döden. Istället skulle han nu själv förenas med de olycksaliga själarna i hans faders rike. Han undrade tyst vilken cirkel han skulle hamna i. Hans inre vred sig i ångest vid aningen om att han hade stor chans att hamna i den värsta cirkeln av alla, den som höll förrädarnas, däribland judas iskariots själar. Hans far skulle säkerligen njuta av att straffa honom på de allra mest vidrigaste utav sätt han kunde komma underfund med.

- Nej...., kved han med smärtan i både kropp och själ klingande i rösten och sjönk ned på sina darrande knän på den fuktiga djungeljorden. Han kände hur hans medvetande fort började att upplösas. Så detta var alltså slutet.

Hans outärdliga smärta avbröts abrupts utav ett starkt, vitt ljussken som genast fyllde hela honom med lugn och fick smärtan att klinga av och försvinna. En tung hand vilade på hans vänstra axel.

- Oroa dig inte, Argentino, försäkrade Gabriel lungt. Väktarpilens gift har ingen chans emot en ärkeängels krafter. Du är helad.

Argentino öppnade chockerat sina silverglänsande ögon och blickade stort på den väldiga ängeln. Hela han darrade som ett asplöv efter den omvälvande händelsen.

''Han..... räddade mig,'' tänkte Argentino förbluffat. ''Mig! Satans egen son, en oren demon som plågat jorden i århundraden. Varför?!!''

Gabriel verkade tyst ha uppfattat hans tankar.

- Jag räddade dig därför att jag känner att din själ ännu kan räddas, sa Gabriel. Jag återupprepar min begäran; alliera dig med oss änglar och hjälp oss få din fader på fall.

FORTS FÖLJER...

-Vad?! utbrast Argentino förbluffat. Så du påstår alltså att ni änglar vill alliera er med satans egen son? Jag misstänker att du försöker lura mig, ärkeängel....

Han backade bakåt och blickade misstroende på Gabriel. En antydan av avsky brann i hans silverlysande ögon.

''De ska inte tro att de kan lura mig'', tänkte han bittert. ''Jag har nog problem som det är, att snärjas i änglarnas nät vore droppen som överflödade bägaren.''

-Jag försäkrar dig om att jag talar sanning, sade Gabriel milt med vädjan i blicken. Vi vet förstås om vem din fader är, men du har även din moders blod inom dig och det är inte av demoniskt ursprung. Det betyder att du har förmågan till godhet inom dig också. Du är inte förlorad.

Gabriel sträckte ut sin långa arm emot Argentino i en försoningsgest. Argentino bara rynkade ogillande på näsan, fräste aggressivt och sprang iväg mot templets port, ut i den varma djungeln. Ilskan kokade i hans svarta blod.

''Alla försöker bara lura mig och använda mig för sina egna syften,'' svor han argt inom sig. ''Alltid är det samma sak, vare sig det är demoner eller änglar...''

En snabb minnesbild utav Ylva, sittandes vacker och tyst i sin fåtölj flashade förbi i hans plågade sinne. Den enda som någonsin egentligen hade behandlat honom osjälviskt, utan dolda motiv. Hans cancersvulst till hjärta sjönk i bröstet och lämnade efter sig ett gapande sår utav tomhet.

Plötsligt avbröts hans tankar av en brännande, skarp smärta på baksidan av hans vänstra axel. Han vände snabbt ner blicken för att se efter vad det var, och när han såg det fryste han genast till is. En väktarpil. Nu var det ute med honom.

''De fann mig i alla fall,''tänkte han panikslaget. '' Jag skulle ha vetat bättre än att försöka stjäla något ifrån djävulen själv.....''

FORTS FÖLJER...

 

Kraftstaven låg nu på den frostglittriga, grusiga marken, då Waltos grepp om den blåst bort med hans aska. Argentino stirrade först panikslaget på den med hjärtat i halsgropen, han hade ingen aning om vad han skulle ta sig till. Efter nån minut kom han till sina sinnen och plockade upp staven och skyndade in i sitt garage och hoppade in i bilen, en gammal Jeep från 90-talets slut som dock fungerade perfekt och väl tjänat sin ägare. Han var tvungen att skynda sig lång härifrån. Vem eller vilka det nu än var som upptäckt dem och skjutit Waltos skulle snart komma efter honom också, det vara bara en tidsfråga. Men vart skulle han dra iväg? Att stanna kvar i Stockholm eller ens Sverige för den delen hade varit dårskap. Han måste sticka någon stans långt borta så att det skulle dröja ett tag innan de kom honom på spåren.

''Fan också att jag inte såg vilken eller vilka väktare det var som upptäckte oss, '' svor han tyst inom sig. ''Jag som kollade så noga omkring oss hela tiden för att försäkra mig om att ingen var i närheten.....''

Nu när han tänkte på det hade han faktiskt ingen aning om hur det hade gått till. Han hade inte sett NÅN skymt av väktare och han visste om att dom i alla fall inte brukade osynlighetsmagi för att dölja sig. Snarare gillade dom att stoltsera med sina skräckinjagande, enorma demonskepnader för att skrämma bort eventuella inkräktare. Någonting med hela den här historien luktade sannerligen skumt. Argentinos tankar surrade stressar fram i hundra kilometer i timmen för att försöka komma på vad det var som inte stämde. Kanske skulle han försöka att kalla fram någon av sina demonkollegor för hjälp igen, men vem kunde han lita på? Och vad skulle den vilja ha i gengälld för sina tjänster? Hans bröst var tungt som bly av bördan av alla sina problem. Han körde så fort han kunde ut på en folktom landsväg i skogen i närheten av hans stockhus, och använde där sina demonkrafter för att projecera bort sig själv och jeepen. Han hade snabbt bestämt sig för Sydamerika. Det var långt borta, och han kände för någonstans varmt när han fått dras med det kalla höstsverige ett bra tag nu. Kvickt tonade Jeepen bort i ett silvrigt sken på landsvägen, bara för att några sekunder senare tona fram igen på en tom motorväg som slingrade sig fram över en vidsträckande gräsplätt.  Solen stod högt på himlen och stora, sandfärgade berg skymtade i horisonten. Argentina. Här kunde han gömma sig ett tag innan han kommit på vad han skulle ta sig till. Han oroade sig lite för att helvetets magiker skulle lyckas tränga igenom hans magiska skyddsformler och lyckas spåra honom, men han förträngde snart sin oro och bestämde sig för att koncentrera sig till fullo på det han måste göra. Han visste att ett gammalt urfolkstempel tillägnat en mörk gudom fanns här någonstans i närheten och visste att det skulle bli en bra plats att kalla fram en av sina demonbekanta på. Han hade kommit på en bra kandidat nu, en kvinnlig demon vid namn Hwraka som var skyldig honom en tjänst sedan han för flera år sen skyddat henne genom att ta på sig ansvaret inför sin far för ett misslyckat uppdrag som hon låg bakom. Han visste att hon hade bra kontakter med vissa mörkermagiker som arbetade utanför helvetets officiella organ och hoppades att nån utav dem skulle kunna vara honom till hjälp.

Efter nån timmes körande på motorvägen svängde han av in i en djungelliknande dunge med en avspärrad gammal väg som ledde upp till ett gammalt stentempel av röda klippblock. Groteska figurer var urkarvade ur stenen på templets framsida. Argentino tänkte tyst att det såg ut som något som lika gärna hade kunnat vara byggt i helvetet. Den långa trappen som gick upp mot tempelporten var minst 20 meter lång, och Argentino visste instinktivt när han vandrade den att här hade folk offrats i blodbad för länge, länge sedan. Den tryckande energin efter dåden var ännu närvarande, trots all tid som gått. hans starka demoninstinkter felade honom aldrig.

Inne i templet fanns det bara tomma, spindelvävsklädda stenväggar, grusigt, dammig golv och ett par envisa klängväxter från djungeln utanför som lyckats kämpa sig in genom springor och hål. Det doftade som våt asfalt efter ett regn. Inga stenstatyer, inget altare, inga dekorationer överhuvudtaget fanns där inne. Tomheten passade Argentino fint. Han ritade med glödande finger upp en magisk cirkel på stengolvet och skapade en beskyddande vägg utav blå flammor omkring sin skepnad. Nu var det bara att börja kalla fram för glatta livet .

''Må de mörka framkallas,'' mässade han intensivt och blundade hårt,

''Må ljuset brytas ned och ersättas av helvetets mörker. Kaos skall råda. Jag åkallar er, ni mäktiga väsen som inte böjer er för skaparens högfärd! Kom Hwraka!!''

Han öppnade sina silverglänsande ögon och väntade på att den mörka stämningen som alltid sjönk ned inför en demons anländande, men istället kände han hur marken under honom började att vibrera och ett starkt, vitt ljus med inslag av regnbågsfärger bländade honom.

''Vad i helvetes alla cirklar är detta?!'' tänkte han förskräckt. Något hade gott fel. Så här skulle det inte vara.

Det starka ljuset gav sig sakta och ersattes av templets tidigare dunkel. En väldig, bredaxlad gestalt stod  framför honom. Mannen hade långt mörkt hår, bronsskimrande olivfärgad hy och djupbruna, visa ögon som utstrålade ett oändligt lugn. Han hade ett vitt skynke över sina höfter och gammeldags träsandaler på fötterna men var i övrigt oklädd. Ljusgröna tatueringar märkte hans vältränade bröst. Det var symboler ur det angeliska alfabetet, kände Argentino genast igen. Han svalde nervöst. Ängeln framför honom bredde genast ut sina imponerande, silkesvita vingar som måste ha minst 2 meter i vingspann per vinge. Argentino konstaterade förvirrat att han borde vara orolig men ändå var han märkligt lugn. Var han påverkad utav nån sorts änglamagi?

- Argentino, sade mannen lungt med mörk röst. Du känner inte mig, men jag känner till allt om dig. Jag har vakat över dig sedan den dag du föddes.

Argentino öppnade munnen men fick inte ut ett pip.

- Jag är Gabriel, ärkeängeln, fortsatte ängeln lungt. Jag har kommit för att erbjuda dig änglarnas beskydd ifrån din fader emot kraftstaven och din hjälp att besegra de onda makterna. Du har ingenting att förlora. Så, vad säger du?

Argentino höll nästan på att svimma. Detta var sannerligen något han aldrig hade väntat sig skulle ske under hans långa demonlevnad. Ville verkligen änglarna alliera sig med satans egen smutsiga avkomma? De måtte söka lura honom.....

FORTS FÖLJER...

De formulerade snabbt fram en plan. De skulle med Waltos magi flyga över träsket tills de hittat fanan, sedan använda den igen för att tillfälligt förstena de stridande andarna, snabbt greppa fanan och ersätta den med en vanlig fanstav som Waltos manat fram. Det var en någorlunda utförig plan, men skulle inte hjälpa dem ifall en utav väktardemonerna fick syn på dem. Argentino hoppades innerligt att det inte skulle ske. Som sagt hade hade trampat över sin faders tålamodströskel en gång för mycket som det redan var. Men Waltos verkade självsäker och avfärdade bara snabbt Agentinos oro.

- Jag förstenar i så fall även väktarna om de hittar oss, konstaterade han pompöst. Sedan raderar jag deras minne med magi.

Waltos hade tydligen en obändlig tilltro till sin egen förmåga. Argentino var ej lika säker. Han hade sett mycket av Waltos svartkonst, men han kände också till hur skickliga faderna väktare ofta var i avvärjning utav inkräktares försök att ta sig in i cirklarna med magi. Varför någon frivilligt ville ta sig in i cirklarna var honom helt förbi, men ändå skedde det då och då. Ofta var det mänskliga svartkonstnärer, eller bara vanliga vitmagiker eller häxor, som ville ha någon information från någon av de många andar som befann sig där, eller också ville de försöka smyga ut dem. Vad Argentino kände till hade ingen någonsin lyckats. Det ryktades i demoncirklar att en mäktig forntida trollkarl en gång för länge sedan hade lyckats att rymma ut med själarna av de döda kungaparet han tjänat under tiden de levde. Denna historia hade dock aldrig bekräftats. Och även om den var sann skulle han aldrig få veta det, för hans far skulle sannerligen ha gjort allt för att dölja sådana säkerhetsmisstag ifall de var sanna.

Waltos slösade som vanligt ingen tid utan gjorde dem genast osynliga och dem sväva upp i luften under det fuktiga, karga grotttaket som sträckte sig mil efter mil över träsket, och fick dem att fort flyga fram.

- Vita fana, visa dej! mässade Waltos dånande. Helvetiska allmakt i universums mörker, för den falska fredens fana till mig!

Antagligen var det en sökarbesvärjelse.

Efter minst 40 minuters flygande över det stinkande träsket med de argas själar ständigt skrikande och gråtande i våldsamma strider under dem, kunde de äntligen skymta den vita fanan där nere. Den svävade för egen maskin nån meter över träsket, just ovanför de döda själarnas grepp. Waltos mummlade genast en besvärjelse och genast stelnade de krigande andarna och allt blev plötsligt öronbedövande tyst. Argentino svalde nervöst. Detta var inte bra. Den misstänkta tystnaden skulle dra i väktarnas uppmärksamhet. Måtte detta gå fort.

- Kom, du fredens falska fana! mullrade Waltos och frustade upphetsat asksolkad rök. Kom i det allsmäktiga kaosets mörka namn!

Fanan svävade villigt mot dem i snabb takt, Argentinos demonhjärta pumpade fort av nervositeten. ''Måtte nu Waltos osynlighetsformel vara stark nog att dölja oss!'' bad han tyst i sitt inre.

När Waltos greppat fanan i sin kloliknande hand, slösade han ingen tid utan följde genast Argentinos tidigare instruktioner. Han rev av den vita flaggen, droppade tre droppar av sitt svarta, frätande blod från vänster lillfinger på fanstaven och mässade hänfört:

'' låt detta förbannade sakrament återta sitt rätta ansikte, från den vita fanans falska fredsbud till de helvetiskas sanna kraft'' tre gånger på rad.

Fanstaven började genast att skimmra rött och snart var den helt ombytt till sin sanna form. Den 5 meter långa, blodssroppande järnstaven med den röda stenen med helgonens fångade själar i. Argentino tyckte sig kunna höra deras tysta klagan där inifrån i träskets nu överväldigande tystnad.

- HAHA! skrattade Waltos, överväldigad av stolthet för sin egen bedrift. NU ÄR DEN MIN! Äntligen!

Han skyndade att knyta fast den vita fanan på den falska fanstaven och skickade den tillbaka till träsket och lät de dödas själar åter vakna upp och fortsätta sitt krig.

Argentino tänkte tyst att det måtte ha varit en skön vila för dem att slippa kriga, om ändock endast för nån minut, då många av dem hållit på i hundratals år. Sedan bannade han sig själv igen. Återligen denna onaturliga, mänskliga medkänsla.

- Det onda kaosets allsmäktiga krafter! mässade Waltos igen. För oss tillbaka till Argentinos stockhus i Sverige nu, i era namn!

Den stinkande grå röken omgav dem, och på endast nån sekund stod de åter igen på den lilla grusvägen utanför Argentinos stockhus i utkanten av Stockholm. Natten hade börjat att lida mot sitt slut, och horisonten började att ljusna svagt i ett klarblått löfte. Det enda som störde nattens tystnad var morgonfåglarnas vänliga kvitter.

- Jaha, då var det avklarat, konstaterade Argentino lättat. Han blickade på Waltos och insåg genast att något var fel. Den stora, muskulösa mörkröda demonen stånkade illa, nästan som om han höll på att kvävas av osynliga händer, och svart demonblod rann ner längs hans armar och droppade ned på gruset. Argentino flämtade förskräckt och vände och vred på Waltos för att söka itta orsaken. Han försökte fråga honom hur det stod till, men fick inte ut något svar. Då såg han det. På Waltos breda ryggtavla var en vass, svart pil utav medeltida modell med ett glödande, svart ljus spridande sig från dess träffpunkt in i hans kropp. En väktar pil. De hade alltså sett dem.

Det sista Argentino såg av Waltos var hans skräckfyllda, svarta ögon som tyst ropade ut efter hjälp som inte fanns, innan han helt omslöts av det svarta giftglödet från pilen och förvandlades till stinkande, grå aska som försvann i vinden.

Argentino kände hur paniken greppade honom. Någon hade upptäckt dem i alla fall. Nu var han illa ute.

FORTS FÖLJER...

På endast ett ögonblick var de framme i den 5:e cirkeln. Här straffades de arga genom att i evigheternas eviget slåss mot varandra i ett svaveldoftande träsk, och de som varit syndfullt lata under sin levnad straffades genom att tvingas ligga på träskets botten och sukta efter luft och ljus till tidernas ända. Waltos hade fört dem precis till träskets mitt, en kal liten udde med endast ett par svedda,taggiga, svarta buskage ovan på. Det torra gräset under deras fötter var färgat rostrött av gammalt blod efter årtusenden av de argas själars eviga strid.

- Jaha, frustade Waltos. Nu är vi framme. Då är det bara att du berättar exakt var i cirkeln staven är gömd.

      Waltos stirrade intensivt på Argentino, tydligt spänd utav upphetsning och förväntan. Tanken på att bli upptäckt störde honom tydligen inte. Kraftstaven måste vara väldigt värdefull i hans ögon.

Argentino harklade sig och blickade ut med halvstängda ögon på det mil efter tusentals mil långa träsket. Svavlet irriterade hans ögon och hals och lukten gjorde det svårt att andas. Som demon var han dock odödlig och behövde inte oroa sig för några permanenta skador. Det faktumet gjorde dock inte träskets otrevliga miljö mera behagligt. De ständiga primalskriken från själarna som här befann sig i en evig kamp mot varandra utan mål och ände ringde i hans skarpa öron. Han hoppades att de skulle kunna få det är överstökat fort och dra, men han var osäker på att det skulle bli så lätt.

- Kraftstaven är osynlig, förklarade Argentino hest för Waltos. Den är fördold som fanpinnen på de vita fanan som de fördömdas stjälar i evighet tvingas jaga i sitt eviga krig. Min far visade mig för länge sedan hur man omvandlar den till sitt rätta jag. Man ska ta bort den vita fanan och droppa tre droppar blod från sitt vänsta lillfinger på staven sedan mässar man;

'' låt detta förbannade sakrament återta sitt rätta ansikte, från den vita fanans falska fredsbud till de helvetiskas sanna kraft''

tre gånger. Då visar den sig. Staven är flera meter lång, 5 som cirkelns nummer om jag ej minns fel, och är gjuten i rostat, blodigt järn med en röd, glödande sten i ena änden. I stenen finns instängda stjälar från tidiga helgon som far lyckades infånga och fängsla. Inne i stenen tvingas de leva i evighet i hunger och leda och stavens förbannelse gör att kraften från deras rena stjälar kanaliseras till ondska och kan således brukas i djävulens namn. Blodet som droppar från järnstaven är de lidande helgonens blod. På stavens botten i andra änden finns ett gammel-abrahamitiskt sigil som ger förbannelsen liv.

- Fantastiskt! utbrast Waltos, hans svarta blick full av begär efter staven.

För en sekund fick Argentino en stark impuls att fråga honom vad han skulle med staven till, men hejdade sig i sista stund. Han ville inte veta.

- Men att få tag i staven kan bli svårt, fortsatte Argentino myndigt. Vi måste fånga in den utan att få cirkelns väktare att märka det, de demoner som far satt ut att speja åt honom i denna del utav hans rike, och sen måste vi byta ut staven mot en annan pinne att knyta fanan på så att de inte märker att den försvunnit sen.

- Lätt ordnat, fnös Waltos högfärdigt och blickade ned på Argentino förnämt. Min magi kan ordna det i ett svep. Jag är förolämpad att du trodde mindre om mina förmågor....

Argentino höjde bara ett ögonbryn till svar.

''Ja du, Waltos, '' tänkte han. ''Nu får vi sannerligen se vad dina förmågor duger till.''

FORTS FÖLJER...       

     Argentino ångrade nästan vad han hade gett sig in på. Nästan. Men han var mer än glad att ha sin gamla krop tillbaka. Waltos hade som han beräknat lätt kunnat förvandla tillbaka honom igen, tack vare sin flertusenåriga karriär som svart magiker i helvetet. Priset för hans hjälp skulle dock kanske bli för mycket att betala - om hans far upptäckte dem på deras upptåg skulle han vara mer änn illa ute. Ett enda snesteg till så skulle han kanske förskjutas -och allt vad det innebar - permanent. Han mindes vad hans far hade sagt sist de träffats, att nästa gång han inte lydde order skulle det vara slut med honom. Djävulen hade tydligen ingen nåd i sin själ, inte ens för sin egen son. Men nu såg han ju som sagt Argentino som bara en enda oäkting utav tusentals, eller kanske mer. Det ingav ingen hög status.

Argentino hade tagit sig tillbaka till innerstan och beslutat sig för att kika förbi Ylvas lägenhet en sista gång innan han drog iväg med Waltos på deras livsfarliga uppdrag nästa natt. Hon bodde på lägsta våningen så han hade inga problem med att kika in. Han använde sin demonmagi för att göra sig osynlig för de dödliga och satt i timmar utanför Ylvas köks och sedan vardagsrumsfönster och betraktade henne och hennes lilla son när hon först lagade mat och matade honom, sedan lekte med honom en stund i Tv:rummet och lät honom tillsist se på barnprogram en stund innan hon lade honom för kvällen. Det sved illa i Argentinos hjärta när han såg henne sedan sitta ensam och titta på TV med en kopp thé på fåtöljens armstöd. Han inbillade sig att hon såg dyster ut. Ensam. Eller var det bara an sjävl som projecerade sina känslor på henne? Han undrade ännu vad hon tänkte om att han hade dragit bort oanmält på det där viset. Han hoppades att hon inte hatade honom.

Kvällen kom och Waltos kom som bestämt och hämtade honom vid hans gamla hus, ett förfallet litet stockhus som han köpt sig innan han fått sin skepnad förbytt. Dethade kommit väl tillhands för hans senaste uppdrag, just innan förbannelsen inträffat. Han hade fått infiltrera och missleda ett par mäktiga affärsmän och kvinnor på ett ledande företag och fått dem att investera ofattliga summor i oetiska gruvaffärer i östeuropa, där fattiga tvingades jobba nästan dygnet runt i smutsiga och hälsofarliga miljöer för nästan inga pengar alls. Han hade skrattat i sitt så kallade hjärta - den isiga tumören som pulserade hans frätande blod - åt deras lätt korrumperade natur och hur enkela de var att missleda. Nu kände han bara ekande tomhet. Någonting hade förändrats med honom på bara dessa få dagar som gått efter förbannelsen, vad visste han ej. Dock fruktade han den ofrivilliga förändringen och hoppades innerligt att den skulle försvinna av sig själv. Han hade funderat på att be Waltos om hjälp men insåg att det inte var en bra idé. Att ge bort sina hemliga svagheter till demoner var ALDRIG någon bra idé. Lömska och svikande som de var i sin natur skulle han strax använda informationen emot honom. Kanske hota att berätta för hans fader om han inte började utföra tjänster utan betalning eller något liknande. Argentino hade varit med förr. Han hade själv aldrig varit sum nog att göra något sådant hitills, men bevittnat bde en och annan demon kollega gå under på den vägen. Han hade ingen lust att följa efter dem.

Waltos hade som vanligt dykt upp i ett stinkande rökmoln och hade genast insisterat på att de skulle fara. Tålamod var i det hela inte demoners starka sida. Arentino hade gjort som han sa. Det var lika bra att få det överstökat. När de väl kommit fram till helvetet med hjälp utav Waltos förflyttningsmagi så förklarade Argentino var de nu skulle. I helvetets 5:e cirkel, där fanns den, kraftstaven. Hans fader hade i hans ungdom guideat honom genom de nio cirklarna och då visat honom de nio krafttotem han gömt i varje cirkel. De andra objekten hade han inte talat om för Waltos om, och hade inga planer på det. Det var bättre att han inget visste. Argentino hoppades nu bara att djävulen inte skulle märka att hans stav försvunnit på lång tid framöver, som tur var bukade han den sällan så det skulle kanske inte bli något problem. Sedan fick han bara hitta på något sätt att skylla det hela på Waltos om det skulle komma fram vilka som stulit dem. Han hade tänkt att han kunde skylla på att Waltos förtrollat honom och således tvingat honom att visa honom vägen till staven. Det var en trovärdig lögn. Det som var allmänt känt om Waltos skulle bara bekräfta rimligheten i historien.

Waltos mumlade åter igen en förflyttningsförtrollning, och snart var de tillbaka i ett illaluktande moln och transporterade snabbt bort till den 5:e cirkeln.

Forts följer......     

      Nästa morgon vaknade han vid första gryningsljuset. De bleka strålarna sken in genom vardagsrumsfönsret och dränkte soffan i sitt gula sken. Argentino öpnnade sakta sina ögon, först disorienterad, men så fort han kommit till sina sinnen skyndade han sig att smyga upp, gå ut i hallen och dra på sig sina ytterkläder. Han smög in i köket och tog ett par äpplen ur en fruktskål och stoppade i sina fickor och fiskade fram en tonfiskmacka ur kylen som Ylva antagligen hade förberett för lunch. Han tryckte i sig den så snabbt han kunde och skyndade sedan iväg. Innan han gick ut hann han skymta köksklockan, 06:03 var den tydligen.

''Undrar vad hon kommer att tänka när hon märker att jag försvunnit,'' tänkte han. ''och att jag tagit hennes lunch....'' Han bannade sig själv igen. En demon skulle inte känna samvetskval. Hela den här episoden med förbannelsen verkade ha satt hela honom ur spel.

      Han hade i alla fall klurat ut en bra plats att kalla fram sina demoniska...., vänner var som sagt ett illa valt ord, tja, bekanta på. I en liten mörk dunge i skogen alldeles utanför staden. Han hade råkat upptäcka den långt förrut under en av sina långa promenader. Han åkte snålskjuts med en buss till stadens utkant och hann just slinka iväg innan chauffören fick tag på honom, han hade ju absolut inga pengar på sig. Den lilla dungen var formad i en cirkel, omgiven av täta granar. Marken var höstfuktig och täckt utav barr. Trots att det var lite sol idag så lät sig höstkylan inte motas. Den tunna jackan och yllemössan han fått istället för sina vanliga kläder i och med att han bytt skepnad var tunna och erbjöd inte mycket skydd. Han försökte att ignorera det och koncentrera sig på uppgiften han hade framför sig. Han ritade med en tjock gren en stor cirkel omkring sig på marken och ett uppocned vänt pentagram i dess mitt, sedan ställde han sig i dess center.

''Må de mörka framkallas,'' mässade han med hes röst, som han hade gjort så många gånger förrut under sitt långa liv.

''Må ljuset brytas ned och ersättas av helvetets mörker. Kaos skall råda. Jag åkallar er, ni mäktiga väsen som inte böjer er för skaparens högfärd! Kom Waltos!!''

En mörk atmosfär sänkte sig genast över skogen. Fåglarna tystnade och till och med vinden verkade att dra sig bort.

Ett grått, illaluktande rökmoln tog form utanför cirkeln och en lång, bastant man med mörkröd hud, horn och svarta ögon klev fram ur den. Han var iklädd en svart munkkåpa och bar et tuppochnedvänt kors i silver på sitt bröst. Ett varigt ärr sträckte sig över hans groteska, tjurliknande ansikte. Argentino log snett vid åsynen av sina gamla kollega.

- Vad vill du mig, ynkliga gamla man?! mullrade Waltos. Han hade som vanligt en dos utav oprovocerad aggresion i rösten.

-Det är jag, Argentino, svarade Argentino oberört. Jag har drabbats av en..... förbannelse kan man säga. Jag har fått min vanliga skepnad utbytt mot denna genom en svart, kall flamma som kastades på mig. Jag vill att du skall förvandla mig tillbaka.

Waltos frustade roat.

-Och varför skulle jag göra det? narrade han. Mig rör det inte i ryggen om du tvingas leva i en ynklig gubbskepnad resten av evigheten.

- Jag har... information, fortsatte Argentino, självsäkert. Information om min mörka fader som jag vet att du skulle vilja ta del av.

Waltos ansiktsuttryck förrändrades genast. Han verkade intresserad.

-Är det om vad jag tror det är? frågade han spinnande.

Argentino nickade.

- Jag vet hur man kan finna djävulens kraftstav bland helvetets nio cirklar, svarade han lungt. Om du hjälper mig ska jag ge dig klara instruktioner till dess gömma.

Waltos frustade sotig rök från sina tjocka näsborrar.

- Instruktioner? Glöm det. Du måste visa mig själv. Garantera mig din guidening dit så kan vi tala affärer.

Argentino nickade, motvillig i sitt inre. Han hade inte mycket till val. Han visste inte vad demonen ville med kraftstaven till, men det kunde väl inte vara värre än vad djävulen brukade den för?

Forts följer......