De formulerade snabbt fram en plan. De skulle med Waltos magi flyga över träsket tills de hittat fanan, sedan använda den igen för att tillfälligt förstena de stridande andarna, snabbt greppa fanan och ersätta den med en vanlig fanstav som Waltos manat fram. Det var en någorlunda utförig plan, men skulle inte hjälpa dem ifall en utav väktardemonerna fick syn på dem. Argentino hoppades innerligt att det inte skulle ske. Som sagt hade hade trampat över sin faders tålamodströskel en gång för mycket som det redan var. Men Waltos verkade självsäker och avfärdade bara snabbt Agentinos oro.

- Jag förstenar i så fall även väktarna om de hittar oss, konstaterade han pompöst. Sedan raderar jag deras minne med magi.

Waltos hade tydligen en obändlig tilltro till sin egen förmåga. Argentino var ej lika säker. Han hade sett mycket av Waltos svartkonst, men han kände också till hur skickliga faderna väktare ofta var i avvärjning utav inkräktares försök att ta sig in i cirklarna med magi. Varför någon frivilligt ville ta sig in i cirklarna var honom helt förbi, men ändå skedde det då och då. Ofta var det mänskliga svartkonstnärer, eller bara vanliga vitmagiker eller häxor, som ville ha någon information från någon av de många andar som befann sig där, eller också ville de försöka smyga ut dem. Vad Argentino kände till hade ingen någonsin lyckats. Det ryktades i demoncirklar att en mäktig forntida trollkarl en gång för länge sedan hade lyckats att rymma ut med själarna av de döda kungaparet han tjänat under tiden de levde. Denna historia hade dock aldrig bekräftats. Och även om den var sann skulle han aldrig få veta det, för hans far skulle sannerligen ha gjort allt för att dölja sådana säkerhetsmisstag ifall de var sanna.

Waltos slösade som vanligt ingen tid utan gjorde dem genast osynliga och dem sväva upp i luften under det fuktiga, karga grotttaket som sträckte sig mil efter mil över träsket, och fick dem att fort flyga fram.

- Vita fana, visa dej! mässade Waltos dånande. Helvetiska allmakt i universums mörker, för den falska fredens fana till mig!

Antagligen var det en sökarbesvärjelse.

Efter minst 40 minuters flygande över det stinkande träsket med de argas själar ständigt skrikande och gråtande i våldsamma strider under dem, kunde de äntligen skymta den vita fanan där nere. Den svävade för egen maskin nån meter över träsket, just ovanför de döda själarnas grepp. Waltos mummlade genast en besvärjelse och genast stelnade de krigande andarna och allt blev plötsligt öronbedövande tyst. Argentino svalde nervöst. Detta var inte bra. Den misstänkta tystnaden skulle dra i väktarnas uppmärksamhet. Måtte detta gå fort.

- Kom, du fredens falska fana! mullrade Waltos och frustade upphetsat asksolkad rök. Kom i det allsmäktiga kaosets mörka namn!

Fanan svävade villigt mot dem i snabb takt, Argentinos demonhjärta pumpade fort av nervositeten. ''Måtte nu Waltos osynlighetsformel vara stark nog att dölja oss!'' bad han tyst i sitt inre.

När Waltos greppat fanan i sin kloliknande hand, slösade han ingen tid utan följde genast Argentinos tidigare instruktioner. Han rev av den vita flaggen, droppade tre droppar av sitt svarta, frätande blod från vänster lillfinger på fanstaven och mässade hänfört:

'' låt detta förbannade sakrament återta sitt rätta ansikte, från den vita fanans falska fredsbud till de helvetiskas sanna kraft'' tre gånger på rad.

Fanstaven började genast att skimmra rött och snart var den helt ombytt till sin sanna form. Den 5 meter långa, blodssroppande järnstaven med den röda stenen med helgonens fångade själar i. Argentino tyckte sig kunna höra deras tysta klagan där inifrån i träskets nu överväldigande tystnad.

- HAHA! skrattade Waltos, överväldigad av stolthet för sin egen bedrift. NU ÄR DEN MIN! Äntligen!

Han skyndade att knyta fast den vita fanan på den falska fanstaven och skickade den tillbaka till träsket och lät de dödas själar åter vakna upp och fortsätta sitt krig.

Argentino tänkte tyst att det måtte ha varit en skön vila för dem att slippa kriga, om ändock endast för nån minut, då många av dem hållit på i hundratals år. Sedan bannade han sig själv igen. Återligen denna onaturliga, mänskliga medkänsla.

- Det onda kaosets allsmäktiga krafter! mässade Waltos igen. För oss tillbaka till Argentinos stockhus i Sverige nu, i era namn!

Den stinkande grå röken omgav dem, och på endast nån sekund stod de åter igen på den lilla grusvägen utanför Argentinos stockhus i utkanten av Stockholm. Natten hade börjat att lida mot sitt slut, och horisonten började att ljusna svagt i ett klarblått löfte. Det enda som störde nattens tystnad var morgonfåglarnas vänliga kvitter.

- Jaha, då var det avklarat, konstaterade Argentino lättat. Han blickade på Waltos och insåg genast att något var fel. Den stora, muskulösa mörkröda demonen stånkade illa, nästan som om han höll på att kvävas av osynliga händer, och svart demonblod rann ner längs hans armar och droppade ned på gruset. Argentino flämtade förskräckt och vände och vred på Waltos för att söka itta orsaken. Han försökte fråga honom hur det stod till, men fick inte ut något svar. Då såg han det. På Waltos breda ryggtavla var en vass, svart pil utav medeltida modell med ett glödande, svart ljus spridande sig från dess träffpunkt in i hans kropp. En väktar pil. De hade alltså sett dem.

Det sista Argentino såg av Waltos var hans skräckfyllda, svarta ögon som tyst ropade ut efter hjälp som inte fanns, innan han helt omslöts av det svarta giftglödet från pilen och förvandlades till stinkande, grå aska som försvann i vinden.

Argentino kände hur paniken greppade honom. Någon hade upptäckt dem i alla fall. Nu var han illa ute.

FORTS FÖLJER...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den gamle Argentino svepte iväg med den varma kvällsvinden bort i natten, så fort att Argentino fick kämpa med hela sin kraft för att inte halka efter honom och tappa dem ur sikte. Hade han varit snabbare när han var yngre? Han hade ingen aning. Kans...

  bildkälla:amaleenison.com (if u want me to remove pic, let me know and i will)   Argentino sväljde sina rädslor och fattade kvickt mod. Nu var inte tid att vämjas. Han lät alla sina krafter samlas till en enda stor kraftpunkt i hans inre o...

I sista sekunden hann Argentino avvärja den blå demonflamman och få den att vända mot väggen istället. Ett stort hål sprack upp i den gamla stenväggen, och på bara några sekunder var halva väggen randig av sprickor. Den gamla Argentino flinade onds...

en tankeväckande video om att bli felplacerad i en särskola när man egentligen inte hör hemma där av en god vän till mig som jag vill dela med mej=)   har inte uppdaterat storyn på länge sorry har mkt med min pappas dödsbo nu, men det kommer   ...

* NÄSTA KVÄLL *   han och Agnese gjort upp natten innan hade Argentino förföljt henne och sitt gamla jag till ett värdshus där de skulle äta middag med vänner. Han skulle vänta tills Agnese gått med ursäkten att hon skulle pudra näsan och konfron...