Nästa morgon vaknade han vid första gryningsljuset. De bleka strålarna sken in genom vardagsrumsfönsret och dränkte soffan i sitt gula sken. Argentino öpnnade sakta sina ögon, först disorienterad, men så fort han kommit till sina sinnen skyndade han sig att smyga upp, gå ut i hallen och dra på sig sina ytterkläder. Han smög in i köket och tog ett par äpplen ur en fruktskål och stoppade i sina fickor och fiskade fram en tonfiskmacka ur kylen som Ylva antagligen hade förberett för lunch. Han tryckte i sig den så snabbt han kunde och skyndade sedan iväg. Innan han gick ut hann han skymta köksklockan, 06:03 var den tydligen.

''Undrar vad hon kommer att tänka när hon märker att jag försvunnit,'' tänkte han. ''och att jag tagit hennes lunch....'' Han bannade sig själv igen. En demon skulle inte känna samvetskval. Hela den här episoden med förbannelsen verkade ha satt hela honom ur spel.

      Han hade i alla fall klurat ut en bra plats att kalla fram sina demoniska...., vänner var som sagt ett illa valt ord, tja, bekanta på. I en liten mörk dunge i skogen alldeles utanför staden. Han hade råkat upptäcka den långt förrut under en av sina långa promenader. Han åkte snålskjuts med en buss till stadens utkant och hann just slinka iväg innan chauffören fick tag på honom, han hade ju absolut inga pengar på sig. Den lilla dungen var formad i en cirkel, omgiven av täta granar. Marken var höstfuktig och täckt utav barr. Trots att det var lite sol idag så lät sig höstkylan inte motas. Den tunna jackan och yllemössan han fått istället för sina vanliga kläder i och med att han bytt skepnad var tunna och erbjöd inte mycket skydd. Han försökte att ignorera det och koncentrera sig på uppgiften han hade framför sig. Han ritade med en tjock gren en stor cirkel omkring sig på marken och ett uppocned vänt pentagram i dess mitt, sedan ställde han sig i dess center.

''Må de mörka framkallas,'' mässade han med hes röst, som han hade gjort så många gånger förrut under sitt långa liv.

''Må ljuset brytas ned och ersättas av helvetets mörker. Kaos skall råda. Jag åkallar er, ni mäktiga väsen som inte böjer er för skaparens högfärd! Kom Waltos!!''

En mörk atmosfär sänkte sig genast över skogen. Fåglarna tystnade och till och med vinden verkade att dra sig bort.

Ett grått, illaluktande rökmoln tog form utanför cirkeln och en lång, bastant man med mörkröd hud, horn och svarta ögon klev fram ur den. Han var iklädd en svart munkkåpa och bar et tuppochnedvänt kors i silver på sitt bröst. Ett varigt ärr sträckte sig över hans groteska, tjurliknande ansikte. Argentino log snett vid åsynen av sina gamla kollega.

- Vad vill du mig, ynkliga gamla man?! mullrade Waltos. Han hade som vanligt en dos utav oprovocerad aggresion i rösten.

-Det är jag, Argentino, svarade Argentino oberört. Jag har drabbats av en..... förbannelse kan man säga. Jag har fått min vanliga skepnad utbytt mot denna genom en svart, kall flamma som kastades på mig. Jag vill att du skall förvandla mig tillbaka.

Waltos frustade roat.

-Och varför skulle jag göra det? narrade han. Mig rör det inte i ryggen om du tvingas leva i en ynklig gubbskepnad resten av evigheten.

- Jag har... information, fortsatte Argentino, självsäkert. Information om min mörka fader som jag vet att du skulle vilja ta del av.

Waltos ansiktsuttryck förrändrades genast. Han verkade intresserad.

-Är det om vad jag tror det är? frågade han spinnande.

Argentino nickade.

- Jag vet hur man kan finna djävulens kraftstav bland helvetets nio cirklar, svarade han lungt. Om du hjälper mig ska jag ge dig klara instruktioner till dess gömma.

Waltos frustade sotig rök från sina tjocka näsborrar.

- Instruktioner? Glöm det. Du måste visa mig själv. Garantera mig din guidening dit så kan vi tala affärer.

Argentino nickade, motvillig i sitt inre. Han hade inte mycket till val. Han visste inte vad demonen ville med kraftstaven till, men det kunde väl inte vara värre än vad djävulen brukade den för?

Forts följer......