Innan han somnade i Ylvas soffa den kvällen, fann han sig betrakta henne tyst där hon satt i fåtöljen brevid och såg på TV. Hon hade varit så snäll emot honom. Få människor skulle vara villiga att släppa en nödställd in i deras hem och låta dem sova på deras soffa. Han hade onekligen haft tur i oturen att bli funnen utav henne. Vad skulle han ha gjort om hon i...nte hade dykt upp? Tankarna malde på i Argentinos huvud. Han bestämde sig för att söka upp någon av sina ''vänner'', vilket är ett illa beskrivande ord om förbundet mellan demoner dagen därpå och försöka få tillbaka sin gamla skepnad. Någon av alla de han kände med krafter skulle väl ändå vara villig att förvandla honom till sig själv igen med lite mottbetalning som morot - han satt ju trots allt på åratal utav insiderinformation om sin far och fler än en skulle säkert vilja ta del av den. En aspekt av problemet hade han dock inte funderat ut - hur skulle han göra med Ylva när han förvandlats tillbaka. Hon skulle säkert bli orolig om han bara försvann och aldrig mer syntes till.... Arentino ruskade på huvudet åt sig själv.

''Skärp dig,''tänkte han strängt. ''Du är ju ändå en demon - minns det. Du har aldrig brytt dig om människorna och deras känslor varför skulle du börja nu?.'' Han mindes alla de ''uppdrag'' hans fader skickat honom på under alla årens lopp. Han hade inte varit nådig mot människorna. Det var inte hans jobb. Aldrig hade han upplevt ånger eller medkänsla mot offren för sina handlingar, men nu, nu av alla tidpunkter hade han oförklarligt drabbats utav en för demoner inte passande känsla.

Han betraktade Ylva igen där hon satt i sin fåtölj. Hon hade kammat igenom sitt hår nu, det såg glansigt ut. Han insåg plötsligt att han fann något vackert med henne, även om hon kanske inte var en stereotypisk skönhet. Hennes bleka, porslinslika hy påminde honom lite om de förnäma adelsdamer under viktorianska epoken han haft att göra med under sina ''uppdrag'' i England under den tiden. En tung känsla spände över hans bröst. Han blev nästan lite varm i sitt så kallade ''hjärta'' när han såg på Ylva. (En demon har i själva verket inget sådant, utan deras svarta, för människorna frätande blod pumpas runt i deras fysiska skepnader av en pulserande, cancerliknande tumör som är kall som is och totalt okänslig för emotioner. )

Detta oroade honom. Hade detta med förbannelsen att göra, och skulle han återvända till det normala efter att den lyfts? En svag, ovälkommen aning befann sig i hans sinne. Var detta kärlek? Han hade inte upplevt det förut, det hörde inte till en demons existens. Lusta och begär fanns, men ömhet och kärlek gjorde det verkligen inte. Han hade dock bevittnat människosläktens känsloliv under alla sina turer till jorden och började onekligen känna igen endel symptom hos sig själv.

Detta fick inte ske. Om han av någon mystisk anledning plötsligt blivit sårbar för mänskliga svagheter så skulle det omöjliggöra hans fortsatta karriär som demon och djävulens avkomma. Hans fader skulle förgöra honom. Inga svaglingar fick lov att finnas i hans led. Han ville inte erkänna det för sig själv, men han var orolig för Ylvas skull också. Om hans far fick veta kanske även hon skulle råka illa ut....

''Jag får helt enkelt dra min kos imorron i alla fall, ''tänkte han bittert. '' Om jag avlägsnar mig från källan kanske känslorna dör.'' Han hoppades innerligt att han hade rätt.

''Om Ylva blir ledsen och orolig är det inte mitt problem,'' instruerade han sig själv i sinnet. ''Jag är en demon- kom ihåg det. Kom ihåg det.''

forts följer....