Hon hade haft ett helvete med att släpa mannen, även om han var liten och lätt, först förbi sonens dagis och sedan tillbaka hem till lägenheten trots att det var så nära. Han insisterade dock så envist på att slippa all sjukvård att hon inte kände hon hade mycket till val. Om hon lämnat kvar honom i parken skulle han bli ett lätt byte för de ungdomsgäng som ofta hängde där om dagarna när de egentligen borde vara i skolan. Hon hade lagt honom i sin soffa och bäddat om honom med ett par filtar och torkat av honom det värsta av smutset och blodet med våtservetter. Hon hade fått i honom en knäckemacka och en kopp hett kaffe innan han sjönk i en djup sömn. Ylva stod tyst brevid soffan och betraktade honom med hjärtat värkande av medkänsla.

''Stackars gamle man'', tänkte hon sorgset. ''Han måste leva ett hårt liv. Att vara hemlös kan inte vara lätt, speciellt inte nu för tiden.''

Mannen sov hårt i flera timmar, ända tills sena kvällen, och Ylva han både städa i lägenheten och ta en titt förbi arbetsförmedlingen och hämta hem sin son Loke innan han slutligen öppnade sina mörkbruna ögon och kämpade för att sätta sig upp i soffan. Det syntes att han hade ont.

- Hur mår du nu? frågade Ylva med mild röst. Hon satt på fotöljen brevid soffan och såg på Kvällsnyheterna medans hon slevade i sig en skål soppa. Hennes son hade redan lagt sig för kvällen.
-
Bättre, mumlade mannen omtumlat och blickade runt i hennes vardagsrum. Han verkade faktiskt lite piggare, men Ylva tvivlade på att det var en bra idé att släppa ut honom i den kalla natten.

- Vill du ha lite soppa? frågade hon och utan att ha fått ett svar skyndade hon iväg till köket och hämtade honom en skål.

Mannen log tacksamt när hon satte ned den rykande soppan framför honom.

-tack, sade han menande. Ylva log och satte sig i sin fotölj igen. De såg tysta på nyheterna och åt sin soppa innan Ylva återigen bröt tystnaden.

-Du får sova över den här natten med, sade hon bestämt. Det är väldigt kallt ute inatt och du är inte i kondition att fara ännu. Om du inte vill så får jag lov att ringa sjukvården.

- Nej, snälla, bad mannen genast. Hans mörka ögon verkade genast fyllas av skräck vid blotta nämnandet av myndigheter.

- Ok, så då sover du kvar över natten då? fortsatte Ylva. Imorron ska jag ringa kommunen och fråga om det finns något bra härbärge eller boende som kan ta in dig.

Mannen verkade lugna ned sig och mumlade något ohörbart medans han glodde ned i golvet.

-visst, visst, svarade han. Tack.

Ylva var nöjd med att ha fått sin vilja igenom och återgick till att titta på TV:n.

''Att det har kommit till det här,'' svor Argentino deprimerat inom sig. ''Jag - djävulens egen son - har förkastats och förvandlats till någon äcklig stackars hemlös gubbe bara för att jag inte lyder kära fars varje vink.'' Ilskan och hjälplösheten fullkomligt kokade inom honom. Han kände sig något tröstad av det faktum att hans far i alla fall hade sagt att det bara var en tillfällig bestraffning. - Men tillfällig? Vad betydde det för satan som levt i tusentals år? Ett år? Etthundra? Tusen? Argentino rös inombords vid tanken på att behöva vandra runt på jorden som en eländig gubbstackare i tusen år. Vad skulle han ta sig till? Han kunde inte acceptera detta fruktansvärda öde.
       Plötsligt flög en idé igenom hans hemsökta sinne. Han hade ju - kontakter.... Livet som djävulens son och allt det innebar hade betytt att han lärt känna både en och annan demon och andra varelser med magiska förmågor. Kanske skulle en av dem kunna hjälpa honom förvandlas tillbaka? Hans moder skulle säkerligen kunna det, men hon var noga undanstoppad av hans far någonstans i helvetets mörkaste hörn och troligen omöjlig att få tag i.
       Hans hjärta sjönk i bröstet vid tanken på sin älskade moder. Den enda han egentligen hade haft något känslomässigt band med under hela sitt långa liv. Hon var en gudinna, eller en före detta gudinna enligt hans fader ord, av grekisk börd. Artemis. Hon hade makt över jakten och skogen och som månens härskarinna hade hon det fördoldas krafter, där inräknat magin, i sina händer. Hans fader hade fångat in henne och tagit henne till sin egen då de gamla gudarna föll vid kristendomens intåg. Kyrkans resning hade ironiskt nog bidragit till att de mörka väsen som snyltande klängde sig fast vid den kristna trons energi också tilltog i styrka. Så även hans fader. Det var över tusen år sedan nu. Argentino hade fötts kort efteråt till följd av hans fars våldtäkt på hans moder.

Argentino suckade.
   

Det var inte ett lätt arv att leva med. Och trots allt hans fått stå ut med till följd av det och alla uppdrag och tjänster han sprungit åt sin far under årens lopp så såg han honom endast som en betydelselös oäkting bland de tusentals. Djävulens konkubiner var otaliga och hans moder var nu sedan länge bortglömd. Djävulen höll aldrig uppmärksamheten vid en enda kvinna speciellt länge, inte ens om hon var en underskön gudinna.

forts följer....