* NÄSTA KVÄLL *

han och Agnese gjort upp natten innan hade Argentino förföljt henne och sitt gamla jag till ett värdshus där de skulle äta middag med vänner. Han skulle vänta tills Agnese gått med ursäkten att hon skulle pudra näsan och konfrontera sitt forna själv medans hon tjuvlyssnade bakom en öppen vägg bakom bordet där de alltid satt. Planen verkade vattentätt vid första anblick, men Argentino visste hur fort saker och ting kunde fallera när man handskades med demoner. Han var mycket osäker på hur hans gamla jag skulle reagera på konfrontationen, men glad skulle han troligen inte bli. Mest av allt fruktade han att det skulle urarta till en strid och eventuellt skada någon av gästerna. Hur som helst var det för sent att backa ur nu. Han måste avsluta detta uppdrag om han skulle ta sig någonvart överhuvudtaget.

Värdsuset dit han följde efter dem var av gammelitaliens stil, färgade medeltida glasrutor, snidade trädörr och karmar och väggarna ljusgul sten. Inomhus var det mörkt, upplyst endast av bivaxljus i plåtkronor i taket. Det doftade av mat, vin, vax och örter. Argentino märkte till sin förvåning att hans ögon nästan tårades vid instigandet i detta gamla minne från förr. Aldrig hade han trott att han skulle få uppleva detta tidevarv igen. Vågor av gamla minnesbilder och glömda känslor vällde upp inom honom. Han försökte att förtränga det och koncentrera sig på uppgiften. Han ställde sig bakom väggen vid bordet där Agnese och den gamle Argentino satt sig och börjat samtala med sina bekanta över ett glas vin och soppa. De småpratade artigt med varandra i kanske 10 minuter, innan Agnese steg upp och ursäktade sig till damrummet, som vid denna tidpunkt bara bestod utav ett gammaldags utedass utan ens en spegel. När hon gick passerade hon snabbt Argentino, och önskade honom tyst lycka till med en nick och ett vänligt leende. Han hade inte sett på henne på det viset förrut varken nu eller när han först träffat henne och begått henne de illdåd han nu försökte stoppa men det var onekligen någonting skört och tja, vackert med henne. Inte lika mycket som det han såg i Ylva men i alla fall. Han tog tillfället i akt och klev fram från väggens baksida och gick fram till bordet där hans gamla jag nu satt.

- God Afton, hälsade han artigt med hög, myndig stämma.

Han hade förväntat sej att hans gamla jag skulle spotta ut sitt vin av förvåning eller nåt liknande men istället så verkade han oberörd och log ett snett, illvilligt leende mot honom. Nästan som om..... han förväntat sig att han skulle komma. Attan. Agnese hade avslöjat honom. Han skulle ha förstått att hon var för snärjd i hans gamla jags nät för att kunna låta bli att berätta om sitt möte med hans ''tvillingbror'' och hans listiga plan för att ''avlöja'' honom.

- God kväll själv...., svarade hans gamla jag med en mörk underton i rösten. Vem du nu än är.

I ett svep kastade hans gamla jag ut en blå eld mot honom med sin vänstra hand och skrek en demonisk besvärjelse.

forts följer...

-Tvillingbror? upprepade Agnese misstänksamt och höjde ett ögonbryn. Argentino har aldrig sagt att han har några syskon...

- Jaså? sade Argentino och försökte låta självsäker. Ja, så är det i alla fall. Som du ser är vi exakt lika.

Agnese tog ett par steg närmare Argentino och granskade honom under det kalla månskenet.

- ...Ja, konstaterade hon till sist. Det är ni. Jag antar att ni talar sanning då. Men varför har han aldrig talat om för mig om er existens?

Argentino scannade snabbt hela sin hjärna i jakt på en bra förklaring. Tilslut harklade han sig och rätade självsäkert på ryggen.

-tyvärr, sade han myndigt. Så kommer jag och min bror inte överens längre.

Agnese gav honom en misstänksam blick.

-Varför, undrade hon genast och tog ett steg bakåt.

''Är hon rädd för mig nu också?,''undrade Argentino stressat. ''Jag måste skynda mej att få tillbaka hennes förtroende..''

- Låt oss säga att min bror betett sig på ett sätt som jag starkt har ifrågasatt och därmed fallit i hans onåd, svarade Argentino.

Han ansträngde sig för att låta så mild och harmlös på rösten som möjligt.

- Och vad skulle det möjligen kunna vara? undrade Agnese, fortfarande avvaktande emot sin älskades ''tvillingbror''.

- Det är därför jag kommit hit för att tala med dig, fortsatte han och blickade ned i marken. För att varna dig.

Agnese såg förvirrad ut.

-Varna mej?undrade hon.

-Ja, sa Argentino. Min broder har under de senaste åren haft ett antal adelsdamer likt dig själv som fästmöer, och alla har han bedragit och lämnat i sista stunden bara för att få tag i deras pengar. Tyvärr slösar han fort bort deras förmögenheter, och snart måste han söka efter en ny källa att ta ifrån. Du är hans senaste objekt.

Agnese rynkade förolämpat på näsan.

-vad är det du säger, människa?!skrek hon ursinnigt i den varma natten. Argentino är en god ung man, jag känner honom lika väl som mig själv! Aldrig att han skulle bedra någon på det viset du beskriver.

Han suckade inombords. Han skulle ha anat att hon inte skulle vilja tro på hans ord.

- Jag förstår hur du känner, suckade han. Jag hade en sådan tilltro på min bror för ett par år sedan. Nu vet jag bättre.

-Bevisa det då! utbrast Agnese med ilskan kvar i rösten. Bevisa att det du säger är sant!

- Det kan ordnas, svarade han lungt. Vi får sätta upp en fälla för honom där jag talar med honom om det han gjort utan att han vet att du lyssnar. Men lova att du inte säger till honom att jag är här, Agnese, då faller vår plan genast i kras...

Agnese nickade misstänksamt.

''Måtte detta gå nu,'' bad Argentino inom sig. ''Måtte detta gå...''

forts följer...

bildkälla/ pic source: pl.depositphotos.com (if you want me to remove pic , let me know and i  will.)

Argentino skyndade att använda sina demonkrafter för att göra sin skepnad osynlig. Han smög på tysta tår fram till paret och ställde sig bakom den tjocka eken och tjuvlyssnade. Då och då kikade han fram på sitt gamla själv som nu höll Agnese De luca i sina armar och kysste hennes bleka svanhals.

- Åh, älskade Agnese, sade den gamle Argentino självbelåtet. Snart så är vi man och hustru. Nästa fredag rider vi till Neapel och gifter oss. Jag har ordnat så att min farbror som är präst ska viga oss på direkten.

Agnese log milt.

- Jag är så lycklig att jag mötte dig, sa hon med dimmig blick fixerad på sin älskare.

- Jag med, ljög den gamle Argentino.

- Om jag inte träffat dig hade jag tvingats gifta mig och leva resten av livet i ett kärlekslöst äktenskap med den där rika bankmannen mina föräldrar lovat mig till, fortsatte Agnese. Vilket hemskt öde. Jag har bett till gud om en utväg och så kom du in i mitt liv! Du är svaret på mina böner....

Den gamle Argentino log snett.

Argentino rös in i benmärgen där han stod och lyssnade på dem bakom trädstammen. Så falsk han hade varit. Det samvete han mystiskt utvecklat på senare tid fick honom plötsligt att skämmas för sina forna handlingar, som tidigare inte rört honom i ryggen.

''Jag måste få Agnese ensam och tala om sanningen för henne,'' tänkte Argentino bestämt. ''Endast jag kan bevisa att mitt forna jag var en bedragare, ingen annan känner honom här...''

- Jag måste gå nu, älskade, sade Agnese plötsligt. Min far väntar på mig. Han får inte bli misstänksam.

-naturligtvis, sade den gamle Argentino och kysste Agneses hand. Han log samma falska leende som innan.

De två skiljdes åt efter en omfamning och Argentino bevittnade sitt gamla jag stiga upp på en svart häst och rida sin väg medans Agnese sakta vandrade tillbaka till borgen. Nu hade han sin chans. Han gjorde sig synlig igen och skyndade fram till Agnese.

-madame Agnese! ropade han i natten. Stanna är du god, jag måste prata med dig om något viktigt!

Agnese stannade vid åhöran av sin älskades röst och vände sig om.

-Argentino! Varför kom du tillbaka, är något fel?

Hon gav honom en undrande blick.

-Vilka underliga kläder du har på dig, sade hon. Varför har du bytt om?

Argentino tittade ned på sig själv och bannade att han glömt byta om till medeltidsklädsel. Hans långa svarta läderrock, svarta t-shirt och bikerjeans gav fel intryck.

- Jag är inte Argentino, sa Argentino. Inte den du känner i alla fall.

- Men hur...? frågade Agnese pafft. Du måtte narra mig.

- Öh..., jag är...hans bror. Tvillingbror, fick Argentino ur sig till svar utan att hinna tänka efter vad han skulle säga.

FORTS FÖLJER.....

Argentino ställde sig i mitten utav den magiska cirkeln i tornrummets mitt som han blivit ombedd och de båda änglarna ställde sig bakom och framför honom just utanför den.

- Låt ljuset verka i änglarnas namn! mässade Raphael och slöt innerligt sina mörka ögon. För denna själ tillbaka i tiden till den tidpunkt då han just börjat att förleda madame Agnese De Luca!

Ett starkt vitt ljus med inslag av regnbågsfärger, samma som omgett honom när han först mött Gabriel, omslöt Argentino där han stod och vaggade in honom i ett drömskt sinnestillstånd. Han kände det plötsligt som om ingen eller inget kunde uppröra honom och allt var väl i världen. På vad som kändes som bara några få sekunder tonade ljuset bort och han fann sig stå på en mörk borggård mitt i natten. Fästningen var byggd i tung, grå sten och beprydd med snidade träbjälkar av ek. På grässlätten utanför där han stod stod fanns massor av gamla storväxta träd och vilade oberört i den vinande varma nattvinden. Italien. Han kände mer än väl igen denna plats. Det var under ett av de här träden han och Agnese brukade mötas när han börjat uppvakta på henne.

Plötsligt hörde han en kvinnas fnitter ljuda i vinden. Han vände sig om och letade efter källan. Då såg han dem. Andan rann ur honom när han såg Agnese De Luca stå och tala med.... han själv.... under en utav de stora ekarna. De verkade i alla fall inte ha sett honom. Han svalde misstroende. Så de hade alltså inte skickat honom tillbaka i sin egen kropp. Det försvårade saker och ting.....

FORTS FÖLJER....

* NÄSTA MORGON*

Argentino väcktes i ottan av Gabriel, som förde honom till ett högt torn i slottet där en annan ängel, Raphael, helningens väktare, väntade på dem. Raphael var iklädd en ljusgrön kåpa och hans asiatiska ansiktsdrag var tauerade med svarta symboler av okänd härkomnst. Hans svarta ögon utstrålade lugnet av en vacker djup tjärn i den dimmiga urskogen. Tornsrummet de kommit till var tydligen hans boning, och var målat vitt och grönt i olika toner. På väggarna stod mängder av bokhyllor med böcker och pergament i. En gjuten järnkrona hängde i taket, belyst utav vita stearinljus. Allting påminde Argentino om medeltiden på något vis. Eftersom att Raphael var helningens väktare antog han att han förts hit för att påbörja reningsriten. Vad den skulle gå ut på hade han ingen aning om. Det enda han visste var vad Gabriel talat om, 7 goda gärningar. Men kunde det verkligen räcka för att rena en demon? Argentino var skepisk.

Raphael satt på golvet i meditationsställning och verkade så inne i kontemplation att han inte märkte dem anlända föränn Gabriel talade till honom.

- Vi är här nu, harklade sig Gabriel vänligt.

- Vi vet, svarade Raphael utan att titta upp.

Han förblev i meditation i nån minut till innan han slutligen sakta reste sig och satte sig på en tronliknande silverstol och bjöd sina gäster att sitta de med. Raphael hällde upp 2 kannor thé, en med blomdoftande arom en annan som doftade som metall och gammal skog.

- Drick lite thé, sade Raphael och hällde upp av den blomsterdoftande drycken till Argentino. Det är helande örtextrakt. Jag har tillverkat det speciellt för att rena dig inför ditt uppdrag.

Raphael hällde sedan upp utav det illaluktande theét till sig själv och Gabriel och de drack oberört upp det i all hast. Argentino undrade varför de hällde i sig något så äckligt, men orkade inte bry sig fråga. Han var fortfarande slutkörd sen igår. Att få sin kropp övertagen av främmande entiteter tog sannerligen på krafterna. Han hoppades innerligt slippa gå igenom det igen.

- Vi har bestämt i förväg vad ditt första uppdrag skall bli, sade Raphael sedan. Du skall resa tillbaka i tiden...

- Tillbaka i tiden, utbrast Argentino pafft och råkade spotta ut lite av sitt thé.

-.... för att stoppa dig själv från att driva en adelsdam du hade en affär med under den senare medeltiden att ta livet av sig, fortsatte Raphael oberört.

- Men hur är det möjligt? frågade Argentino förbluffat.

Som demon var han kunnig i det mesta som rörde det okända, men tidsresor trodde han hörde till sägnernas värld. Tydligen hade han haft fel. Kanske hade änglarna tillgång till mer kunskap och krafter än den onda sidan...?

Argentino mindes svagt det scenario som änglarna ville att han skulle återbesöka. En ung kvinna i övre tjugoårsåldern, hon var spenslig men lång och hade kastanjebrunt, mörkt, vildlockigt hår, vakna bruna ögon och porslinsblek hy, hon skulle giftas bort med en rik man för att rädda familjens ekonomi, men hon älskade honom inte. Han hade nästlat sig in i hennes hjärta och fått henne att älska honom till vanvett, bara för att sedan överge henne när de egentligen skulle han möts under en stor ek där de ofta träffats, för att rymma bort ihop och gifta sig. Hon hade tagit livet av sig och hennes familj hade tvingats till fattigdom då de inte fått de pengar de skulle ha fått om hon gift sig med sin rika fästman. Han hade inte tänkt på denna händelse på säkert årundraden nu.

- Har du druckit upp théet`? undrade Gabriel.

Argentino nickade tyst.

- Då är det dags, sade Raphael. Ställ dig i den magiska cirkeln på tornsrummets golvmitt. Nu ska vi föra dig tillbaka i tiden.

''Va? bara sådär utan nån förberedelse'', tänkte Argentino pafft. '' Jag som hoppats att de i alla fall skulle ge mig nåt tips om hur jag skulle kunna lyckas...'''

FORTS FÖLJER.....

- Vem är det som talar? frågade Gabriel lungt men sammanbitet och fixerade sina allvarliga, bruna ögon i Argentinos besatta blick.

Djävulen skrattade roat.

-det vet du mycket väl, ärkeängel, fräste han till svars.

- Argentinos.....far? undrade Camael och blickade intresserat på den besatte.

Djävulen log till svar.

- Och därmed tillhör han mig, fortsatte djävulen. Orkaner, sjukdomar, naturkatastrofer..... ni vet vad jag kan orsaka. Så lek inte med ödet. Ge mig min son att straffa så skall jag inte ställa till med något i onödan.

Oroliga röster surrade bland de samlade.

- Djävulen är känd som lögnernas herre, sade Gabriel. Vi har ingen anledning att lita på dina ord. Det vore likt dig att göra de hemska ting du hotar även om du fick tillbaka din son..... Dina hot tar inte rot här. Försvinn dit du kom ifrån, orena demon! Din makt är inget emot guds allmakt.

Djävulen fräste hotfullt. Argentinos ögon skiftade från silver till blodigt rött. Djävulens grepp blev allt fastare.

- Hur kan han komma in här, i denna änglarnas heliga boning? undrade Camael upprört. Himlens helighet torde ju verka som en skyddande vägg mot sådana som honom.

-HAHHAHAHAAA!! skrockade djävulen hånfullt. Min makt växer sig allt starkare, tack vare allt kaos på jorden! Inga väggar kan hålla mig borta.

Gabriel tappade tålamodet. Han drog fram ett stort, välsnidat, guldsvärd prytt med änglasymboler och vita diamanter ur en osynlig skida vid sin midja. Djävulen slutade genast att le.

-Ta bort den där vidrigheten! tjöt han. Det är fusk! Försök bekämpa mig som en man istället, utan änglamagi.

Gabriel lyssnade inte. I ett kraftfullt språng hoppade han upp på talarhöjden och klöv det gyllene svärdet rätt igenom Argentino. Djävulen gav till ett öronbedövande, blodisande skri och försvann som en dimma bort i intet. Argentino låg kvar, medvetslös på golvet. Hans kropp verkade orörd av den magiska svärdet.

En tystnad sänkte sig över salen, chocken över det som just skett växte sig allt större.

-Så det är alltså allvarligare än vi trott, sade Camael sorgset. Djävulen har till och med kraft att ta sig in i himlen. Vad ska vi göra nu?

FORTS FÖLJER....

- Jag har vakat över Argentino sen han först kom till världen jag med, fortsatte Gabriel. Det är sant att han tidigare i sitt liv varit i den onda sidans tjänst, men den senaste tiden har en stor förändring skett i hans själ. Jag har sett att han har förmågan till kärlek efter att han blivit förälskad i en mänsklig kvinna, Ylva, som osjälviskt tog in honom efter hans fader förbannade honom genom att förvandla honom till en hemlös gammal man. Dessutom så vet jag att han alltid har hyst kärlek för sin moder, om änn han inte visat den för omvärlden. Dessa saker bevisar att han inte är förlorad......

Argentino blev genast upprörd vid nämnandet av Ylva. Hur fan visste han det? Om han hade varit kapabel att rodna skulle han ha varit illröd vid det här laget.... Det sista han ville var att få sina hemliga känslor uppenbarade för alla att se.

- Intressant, mumlade Uriel och nickade.

- Hur kan du vara säker på detta? , insköt Camael, den höga ängel som just talat mot Argentino. Kan du se in i hans själ? Demoner är nyckfulla varelser, deras känslor och beteende kan vara två väldigt olika ting....

- Jag vet det lika väl som du, svarade Gabriel, med samma milda, lugna stämma som alltid. Men jag har som ärkeängel fått gåvan att kunna se in i folks hjärtan och sinnen, och ja, jag är säker på att jag har rätt.

Magen vred sig genast av obehag för Argentino. Kunde Gabriel läsa hans tankar nu också....? Han slöt hårt sina ögon och blundade , drömmandes att han befann sig på en trevligare plats. Plötsligt kände han en mörk, otrevlig närvaro i sitt bakhuvud. Å nej, detta kände han alltför väl igen.... Det var hans fader. Djävulen kunde nästla sig in i sinnet på sina underhuggare om han ville och nu hade han tydligen valt att närvara inom Argentinos för att bevittna änglarnas råd. Argentino försökte i panik att inte tänka på stölden av kraftstaven och allt som skett med Ylva och allt annat så att hans fader inte skulle få veta det, då han visste att han nu kunde se hans tankar, men det verkade inte hjälpa. Istället hörde han sin fars mörka, dånande hånskratt eka i hans huvud. En ensam tår rann nedför hans trötta kind, överväldigad av allt som skedde.

''Du har alltid varit en förlorare,'' hånade hans fader i hans huvud. ''jag visste alltid att du aldrig skulle bli till något, du tar efter din slyna till moder. Och nu är du en förrädare dessutom, vidriga ormslyngel......, när jag får tag på dig ska du allt få se på helvetets vrede.''

Gabriel verkade känna av djävulens närvaro i Argentino och blickade oroligt på honom.

- Nåväl, sa Uriel, som höll i mötet. Vi godkänner Argentinos begäran då. Låt honom börja reningsriten imorgon.

Ett sorl av applåder gen genom änglaskaran.

- Tyst, vidriga svaglingar! röt en mörk, demonisk röst genom Argentino. Det var hans fader som talade genom hans kropp. Änglarna tystnade genast och blickade storögt på honom.

-Argentino tillhör mig! rasade djävulen. Överlämna honom till mig att straffas för sitt förräderi, annars skall jag sätta igång ett sådant lidande på jorden att ni ångrar er med bravur.....

FORTS FÖLJER...      

*Nästa Dag*

Gabriel hade fört Argentino till änglarnas boning för att påbörja reninsceremonin och skydda honom från väktarna. Boningen var ett stort vitt slott belägrad på ett väldigt berg i himmelriket, omgiven utav vacker frodig skog. En ständigt regnbåge sken på skyn just ovanför berget. Änglarna hade genast kallat till möte och samlades snart i en cirkel runt Argentino i det guldstrålande samlingsrummet. Det var en oval sal med stolar belägna i en cirkel runt en liten förhöjd talarplats i mitten. Argentino stod i cirkeln, förvirrad och misstroende. Han hade inget att förlora, men aldrig skulle han lita på att änglarna ville honom väl.

-Låt mötet börja! dånade Uriel, en gigantisk manlig ängel med indigofärgade vingar. Likt Gabriel hade han änglasymboler inristade på sitt bröst, och även på sitt hårlösa huvud. Hans hud skimrade silvrigt och hans ögon var fullständigt vita, utan antydan till pupill.

- Argentino, son utav djävulen och gudinnan Artemis, fortsatte Uriel, har gått med på att utföra reningsritualen för halvdemoner och hjälpa oss att störta sin fader. Är det någon som motsäger sig detta, så tala nu.

Ett sorl spred sig snabbt genom salen. Argentino kände genast hur han började att kallsvettas. Han ogillade starkt att vara i änglarnas händer att benåda eller förkasta. Han försökte att hålla masken så gått han kunde och inte visa sitt obehag inför situationen.

En lång, smal äldre man med rödspräckligt pipskägg med vita inslag iklädd en svart och rödtonad kåpa gled fram till talarhöjden, stannandes nån meter framför. Hans vingar var sidengrå och en stor amulett utav guld med abrahamitiska sigill på hängde tungt runt hans hals. Argentino fick genast känslan av att han var en auktoritetsfigur.

- Jag motsäger mig detta, svarade mannen myndigt, utan att titta upp på Argentino. Jag har som änglarnas högste råd haft god insyn på demonernas verksamhet och däribland Argentinos. I över tusen år har han tjänat den fallna sidan fanatiskt och aldrig visat en uns utav nåd. Jag fruktar att han inte är möjlig att omvända, och även om det var möjligt så vore det oetiskt. Att ge honom en andra chans efter allt ont han gjort vore att smäda alla hans oskyldiga offer. Denna man har inget ljus inom sig, ingen kärlek.

Uriel mumlade tyst och nickade. Argentino kände ett sting utav raseri inom sig. Det var som han trott. De dömde ut honom direkt utan så mycket av en chans. Han skulle aldrig ha kommit med.

- Jag håller inte med, ekade en bekant röst från änglaskaran omkring honom.

Gabriel klev fram ur massan och bugade artigt inför Uriel och Camael, det högsta rådet som just motsagt Argentinos benådan.

Argentino glodde förvånat på Gabriel. Varför kom han återigen till hans undsättning?

FORTS FÖLJER...

　Argentino? Ungefär som jag föreställer mig honom, fast med silverfärgade ögon istället för gulgröna =)

bildkälla/ pic source: http://lesta.deviantart.com/art/amber-eyes-157977071 (if you want me to remove pic, let me know and i will, tnx)